Jag arrangerade en liten provning med australiensiska viner i fredags. Googlade runt på vad för mat man kunde servera som var typiskt för Australien. Inte mycket som var upphetsande så jag bestämde mig för kängurufilé även om det inte är något som är särskilt vanligt på matbordet i djurets ursprungsland.

Kängurufilé är knappt lika stor som ett kycklingbröst och är inte helt olik i formen, fråga mig inte var den sitter. Smaken påminner om ett mellanting mellan ren eller hjort och oxfile fast inte lika mör och något trådigare. Den får inte genomstekas då den lätt blir seg. Hittade ett recept på känguru med senapssås som jag modifierade lite för att öka på juligheten. Resultatet blev mycket bra med härlig kryddning, gräddig senapssås och en riktigt god brysselkål vid sidan av. Känguru kan beställas fryst i din matbutik men du kan givetvis prova receptet med nötkött eller annat vilt.

Blanda samman 1 msk vardera av spiskummin, malen kardemumma, 0,5 msk kanel och rejält med nymalen svartpeppar. Torka av filéerna och vänd dem i kryddblandningen och låt dem vila en timme i rumstemperatur. Stek sedan på strax över medelhög värme i smör runt om så att köttet får kraftig färg men inte blir genomstekt.

Ansa och klyfta brysselkål och koka dem i saltat vatten i 7-8 minuter, häll av vattnet och låt dem sedan ånga av. Rosta rejält med hyvlad mandel i en torr stekpanna och klicka i rikligt med smör när mandeln fått fin färg. Slå på brysselkålen och fräs tills den också börjar få lite färg. Häll över i en form, ringla över fin rapsolja och skvätt över lite äppelcidervinäger. Blanda väl, smaka av med salt och håll varmt.

Till såsen sjuder du vispgrädde med ett par teskedar av kryddblandningen till köttet tills att den börjar tjockna, smaksätt med soja och ordentligt med dijonsenap (gärna hälften slät och hälften grov) och smaka av med salt.

Servera med ett smörigt potatismos och en shiraz från Australien.

I veckan har jag i glaset återvänt till Hunter Valley och historiska Tyrrell’s.

Med avgångseleverna i sommelierutbildningen Göteborg provade vi 1998 Tyrrell’s Vat 1. När jag provade den på plats för en dryg månad sedan beskrev jag den så här:

Ljust gyllene. Stor, ännu ung doft av rök, nötter, lemoncurd, nötter, bivax och vita blommor. Komplex. Fyllig, rik och koncentrerad och generös citrusfrukt. Välstrukturerad med toner av lemoncurd, nötighet, fet munkänsla, höga men polerade syror. Mycket lång, elegant, fokuserad eftersmak.

Ett verkligt häftigt vin som med sina sexton år som levererar en stor upplevelse och ungdomlig spänst. Man förstår varför dessa viner förr kallades Hunter Burgundy, likheterna med exempelvis en Meursault är många.

Om fyrahundra kronor är för mycket så kan man få en fin vinupplevelse för dryga hundralappen i  2012 Tyrrell’s Old Winery Verdelho. Druvan verdelho är en doldis i vinvärlden och är väl mest känd (ett väl starkt ord kanske) för att vara en av druvorna vid framställning av madeira. I Australien har den odlats i snart 200 år och verkar trivas bra och ger riktigt intressanta viner. Tyrrell’s variant är inget undantag.

Stor fruktig doft av mogen citrus, lime, lite tropisk frukt och litet aromatiskt/kryddigt inslag. Mycket hög frisk syra som balanseras av en rik fruktighet med karaktär av bakad citron och lime samt en liten sötma. Snyggt balanserad med aptitretande syror och läcker fruktighet. Svårt att inte dricka i stora klunkar. Bör fungera perfekt till skaldjur och ostron.

Båda vinerna ligger i beställningssortimentet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Moussaka är vansinnigt gott tycker jag. Grekerna har bidragit med mycket till mänsklighetens fromma men moussakan är nog deras största gåva, för vad vore filosofer, matematiker och olympier utan mat?

När jag skulle laga till moussaka häromdagen upptäckte jag att min förtjusning även satt sina spår i denna blogg. En hel hög med recept hittade jag, alla riktigt bra och i olika stil och svårighetsgrad. Här har ni alla samlade. Spring och köp en flaska retsina, sväng ihop en grekisk sallad och låt dig inspireras av recepten nedan.

• Öhmans moussaka – så god att den fick bära mitt namn
• Öhmans moussaka 2.0 – inget är så bra att det inte kan bli bättre
• Carl Butlers moussaka – en god, klassisk folkhemsvariant
• Enklaste moussakan – Lotta Lundgrens superenkla
• Moussaka så greken gråter – komplicerat men galet gott

I byns Ica-butik hittade jag en stor, härlig lokalt uppfödd Raskarums-kyckling. Perfekt för att göra en variant på ”gråtande kyckling”. Det är ett perfekt grundrecept att variera och med tanke på att bacon gör allt godare så var det bara att skrida till verket. Resultatet en smakrik, saftig kyckling med krispigt skinn och smaskiga brynta krutonger, svamp och potatis.

Koka 1 kg små fina, klyftade potatisar i fem minuter tillsammans med en hel citron. Skär stora kuber från tjocka skivor dagsgammalt surdegsbröd. Bryn 300-400 g små hela champinjoner i torr panna tills  de börjar tappa vätska. Klicka i smör och stek tills de får fin färg. Släng sist i ett halvt paket bacon som du strimlat och bryn tills det tar lite färg. Stek brödbitarna lätt  i samma stekpanna. Skär en stor gul lök grovt och skär 3 vitlöksklyftor på längden. Lägg allt i en ugnsfast form och salta och peppra.

Tryck in 2 vitlöksklyftor som du skivat tunt samt andra halvan av baconpaketet under skinnet på en kyckling på cirka 1200-1400 g. Salta och peppra invändigt, lägg in lite av baconet och vitlöken och tryck in den kokta citronen som du stuckit stuckit hål på med en kniv. Smält 50-75 g smör, pensla kycklingen väl och salta och peppra. Resterande smör blandar du med grönsaker och brödet.

Sätt in formen med rotfrukterna längst ned i ugnen på 200° och lägg fågeln på ett galler ovanför formen med bröstsida upp och vingarna instoppade under så att de inte bränns vid. Fettet och och kryddorna droppar nu ned i formen. Tillagningen tar cirka 90 minuter, men med jämna mellanrum vänder du runt rotfrukterna och brödet så det kommer i kontakt med fettet och får en fin yta. När kycklingen är klar (kolla med en sticka så att köttsaften som rinner ut är klar och inte rosa) tar du ut den, höjer temperaturen till 225-250° för mer färg på rotsakerna, styckar fågeln när den svalnat något. Lägg tillbaka de styckade delarna i formen med det andra, ös över lite av spadet och värm på i 5 minuter. Vispa ihop en kall sås av matlagningsyoghurt, massor av dijonsenap, lite salt samt lite citronsaft från den varma citronen.

När var och varannan tv-kock och halvkändis kletar sin nuna och namn på diverse viner som annars skulle vara synnerligen svårsålda så är det befriande med ett riktigt kändisvin.

Nu är kanske inte Andreas Larsson någon kändis för de stora flertalet i Sverige men i vinvärlden är han att betrakta som celebritet. Som första svensk som tagit hem det prestigefyllda världsmästerskapet i sommellerie reser han idag världen runt och håller provningar, föredrag och sitter i juryn i de stora tävlingarna och vinbedömningarna. Han kan sina viner.

Det viner han kan bäst och det område som ligger honom närmast om hjärtat är Bordeaux. Därför är det helt naturligt att han fått blanda 2011 Château Tour Seran från Médoc. Det är klass och karaktär med lite ”edge”. Lite grand som Andreas själv*. Väl värt slanten som knappt motsvarar två odrickbara Morbergare.

Ännu outvecklad och knuten men omisskännlig Medoc-doft med dova toner av mörk kakao, mörka mogna bär, svarta vinbär, sot, blod och inslag av tobak och ceder. Knappt fyllig smak med rik mogen och nästan sötaktig mörk frukt parad med slankare rödfruktighet som ger vinet balans och fräschör. Massor med snyggt polerade tanniner och frisk syra gör vinet njutbart nu men lovar samtidigt att hålla upp det under många år framöver. Mycket snyggt balanserad bordeaux i klassisk kostym men av modernt snitt.

*Disclosure: Jag har precis spenderat två veckor med Andreas i Australien men är petigare med mina bordeauxer än med mitt resesällskap. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

This is an english translation of this blog post. 

During a wine tour in Australia, we visited the McLaren Vale and got to see how the vine growers work with a sustainable way to cultivate vine in the  Sustainable Winegrowing Australia (SAW) program. It was very interesting and a few wise things were said. Among other things Mike Brown from Gemtree Wines noted that ”sustainability is not an option anymore” – that is to say that conventional chemical farming is not choice anymore, it’s the only way. Before I continue, just let this sink in and embrace the fact that sustainability is the only way for mankind in terms of both production and consumption. Let’s agree that the discussion ends here since there are very few who would still disagree.

So to the next question; Is organic farming the answer?

Of the world’s total area of organic farming a third is found in Europe. Despite this, just a mere 2.2% of the European agricultural area is organically certified (statistics from 2012). Although the area is steadily increasing steadily, one realizes that organic farming will not have any major impact on our environment in the foreseeable future. In many parts of Europe and the world, it is also very difficult to completely switch to organic farming as you have many different problems due to climate and so on. In McLaren Vale this has been adressed and Mike Brown noted that ”systems needs to be local. We seek no certification, but continuous improvement instead”. The growers are working on the problems and prospects they have locally and seeking and creating sustainable solutions that are outside the mainstream systems. Organic certification would only had haltered them in their work and also kept many growers from participating in the development work. This is the same idea as Michael Back of Backsberg Wines in South Africa has. They have for many years been pioneers in sustainable viticulture, but his attitude is that ”if you’re a purist you’ll close the doors to so many opportunities and choices.”

What one has to understand is that certified organic cultivation (and that is what it’s all about) is excluding. If you do not reach the full requirements or deviates at some point, your agriculture is not organic. On the other hand all the countless  organizations promoting sustainable agriculture (lutte raisonnée, agriculture durable, etc.) are inclusive. Their aim, as in McLaren Vale, is to inform, educate, support and develop methods to restrict the use of pesticides and fertilizers. This work also includes transportation, water, packaging, energy, ethics, and sometimes even social and economic sustainability. The latter two are in the longer term a prerequisite for sustainability.

Farmers, whether growing potatoes or grapes, do not want to destroy the environment in which they operate. If possible they will avoid the expensive and harmful chemicals. Through sustainability initiatives based on collaboration, education, research, legislation, and supported by easily identifiable branding we can go a long way. A great example of this is South Africa. By a national labeling of wines that guarantees both the origin and sustainable agriculture they have become pioneers. In just a couple of years 97% of producers have joined in and we can already see how the ecosystem is in balance, animals and plants are returning and water levels are rising. By relative small efforts by all they have created 1.3 ha protected natural environments per 1 ha of vineyards. This is largely done by the non-profit organization Biodiversity & Wine Initiative, where a third of wineries today are engaged. What is interesting is that despite the consistently high awareness and active environmental work among wine producers, it’s only around a handful of which are certified organic.

If a great number contributes with a small effort it gives a greater effect than if a few do a lot. To focus blindly on organic certication as the solution and see all other farming practises as ”conventional” and ”bad” serves no one except possibly the certified producers themselves. We must lift our eyes and see the big picture. This also includes our own consumption and our actions. We are all responsible.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den här bloggposten har jag gått och värkt på i ett par år. Ett debattinlägg i SvD idag fick mig slutligen att plita ihop det.

Under vinresan i Australien besökte vi McLaren Vale och fick se hur de arbetar med ett hållbart sätt att odla vin. Det var mycket intressant och flera kloka saker sades. Bland annat konstaterade Mike Brown från Gemtree Wines att ”sustainability is not an option” – det vill säga att hållbarhet inte är ett alternativ, det är den enda vägen. Innan jag fortsätter kan vi bara låta detta sjunka in och konstatera att hållbarhet är den enda vägen för mänskligheten både vad gäller produktion och konsumtion. Vi kan kanske anse detta vara en avslutad diskussion då det inte är många som skulle argumentera mot detta.

Med detta sagt så kommer nästa fråga; Är ekologisk odling svaret?

Av världens totala areal av ekologisk odling finns en tredjedel i Europa. Trots detta är endast 2,2% av den europeiska arealen ekologiskt certifierad (siffror från 2012). Även om arealen stadigt ökar så inser man att ekologisk odling inom överskådlig tid inte kommer att ha någon större effekt på vår miljö. I många delar av Europa och världen är det också svårt att helt gå över till ekologisk odling och man kan ha många olika problem tampas med. Det har man insett i McLAren Vale och Mike Brown konstaterade att ”systems needs to be local. We seek no certification but continuous improvement instead”. Odlarna där arbetar med de problem och förutsättningar men har lokalt och söker och skapar hållbara lösningar som ligger utanför de gängse systemen. Ekologisk certifiering hade bara hindrat dem i deras arbete och dessutom utestängt många odlare att delta i utvecklingsarbetet. Detta är samma tankegång som Michael Back på Backsberg Wines i Sydafrika har. De har under många år varit pionjärer inom hållbar vinodling men hans inställning är att ”om du är en purist så missar du så många möjligheter och val och stänger dörrar”.

Vad man måste förstå är att certifierad ekologisk odling (och det är den det handlar om) är uteslutande och utestängande. Om du inte når upp till till samtliga krav eller avviker på någon punkt så är din odling inte ekologisk. Hållbar odling som oräkneliga organisationer främjar och bedriver runt om i världen (sustainable vinegrowing, lutte raisonnée, agriculture durable osv) är däremot inkluderande. Man arbetar, liksom i McLaren Vale, med att informera, utbilda, stödja och utveckla metoder för att kraftigt begränsa användningen av bekämpningsmedel och handelsgödsel. I detta arbete ingår också transporter, vattenförbrukning, förpackning, energi, etik samt ibland även social och ekonomisk hållbarhet. De två sistnämnda är i det längre perspektivet en förutsättning för hållbarheten.

Jordbrukare, oavsett om det handlar om potatis eller druvor, vill givetvis inte förstöra miljön där de verkar. Kan de undvika dyra och farliga medel så är det självklart att de kommer att göra det. Genom ett brett hållbarhetsarbete baserat på samarbete, utbildning, forskning, lagstiftning och understött genom en identifierbar märkning så kan vi komma mycket långt. Ett lysande exempel på detta är Sydafrika. Jag har tidigare skrivit om hur man var först med en nationell märkning av vinerna som garanterar både ursprung och ett hållbart jordbruk. På bara ett par år har nu hela 97% av producenterna anslutit sig och man ser redan hur ekosystemet kommer i balans, djur och växtarter återvänder och vattennivåer stiger. Med landets enorma artrikedom har man ett stort ansvar och redan idag har det skapats 1,3 ha naturskyddsområden per 1 ha vingårdar. Detta sker i stor utsträckning genom den ideella organisationen Biodiversity & Wine Initiative där en tredjedel av vinerierna idag är engagerade. Det intressanta är att trots den genomgående mycket höga medvetenheten och aktiva miljöarbetet bland vinproducenterna så är det bara runt en handfull som är certifierat ekologiska.

Om många gör lite så ger det en större effekt än om några få gör mycket. Att stirra sig blind på ekologisk odling som lösningen och se all annan odling som ”konventionell” och ”dålig” gagnar ingen utom möjligen de certifierade producenterna. Vi måste lyfta blicken och se helheten. I den bilden ingår också vår egen konsumtion och vårt handlande.

Detta bildspel kräver JavaScript.

1990-talet var en enda lång stor framgång för Australiens feta, fylliga, smöriga, ekiga chardonnayer med toner av smörkola, vanilj och tropisk frukt. I början 2000-talet tröttnade konsumenterna och sökte sig mot lättare och mindre ekade stilar. I panik började australiensarna att buteljera sina chardonnayer helt utan ekkontakt och resultatet föll platt till marken och ”aussie chard” drabbades av ett bakslag den ännu inte hämtat sig från. Tyvärr lever fortfarande det australiensiska vinet av stigmat ”Brand Australia” där bilden av vinerna är fruktiga, fylliga, ”bussiga” och okomplicerade i en enhetlig stil.

Men i tystnad (åtminstone utom hörhåll för vår monopolmarknad) har det skett en stilmässig revolution på alla håll. Den gamla svulstiga chardonnaystilen där man nästan bara på det djupgula utseendet kunde plocka ut vinerna i en provning är mer eller mindre utraderad. Idag är vinerna ljusgula med en grön ton, friska, eleganta med stram frukt och en diskret fatkaraktär som endast ger en liten komplexitet och kompletterande struktur. Den största vinsten är att detta ger ursprunget en chans att lysa igenom precis som hos förebilderna i Bourgogne och Chablis (läs mer här).

Utvecklingen har gått mycket fort tack vare en stor transparens mellan vinmakarna och ett fortgående utbyte av erfarenheter. De metoder som används för den nya tidens chardonnay har jag listat nedan. Dessa parametrar används helt eller delvis av samtliga vinmakare vi träffade på resan.

1. Svala växtplatser
2. Skörda tidigt
3. Skörda för hand
4. Pressa hela klasar/druvor
5. Ingen klarning, jäsning av grumlig must
6. Jäsning på fat
7. Ingen tillsatt jäst
8. Vila på jästfällningen men ingen battonage (omrörning av jästen)
9. Ingen malolaktisk jäsning
10. Lagring på äldre och/eller större ekfat
11. Oxidativ vinmakning (med syrekontakt)
12. Inget svavel förrän just innan buteljering
13. Skruvkapsyler – ingen ”premox” (för tidig oxidering)

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

En sanning i vinbranschen är att efter en dag av vinprovning så smakar inget bättre än en kall öl. På vinresor och vinmässor brukar man ofta få smyga i väg någonstans i skymundan för att få sin törstsläckande maltdryck. Så icke i Australien!

Utan överdrift var det länge sedan jag drack så mycket öl som under de två veckornas vinresa ”down under”. Vart vi kom pratade vinmakarna hur de lät vinet få vara ifred för att de själva skulle kunna smita iväg och ta en öl och en pizza. Vinmakarna hade inte sällan ölbryggning som en sidosyssla eller hobby. Till middagar och luncher frågades ofta om man önskade öl istället för vin och på utflykterna med vinproducenterna fanns alltid en välfylld ”esky” (portabel kylbox) med vatten och lokalt öl. Öl och vin lever med andra ord i skön symbios utan de vattentäta skott som oförklarligt nog finns i andra delar av vinvärlden.

Smakpreferensen i Australien verkar vara ale och framförallt pale ale, som exempelvis Coopers Original Pale Ale med jästfällning som man hittar överallt. Men det bjöds också på många olika lokala öl från små hantverksbryggerier som exempelvis McLaren Vale Beer Company som också gjorde en lätt, vinör och citrusfrisk cider. I Langhorne Creek fick vi förmånen att prova den första kommersiella tappningen av en pale ale från helt nystartade Meechi Brewing Company. Det är sällan man får prova en så lyckad förstlingbrygd. Smakrik och fyllig samtidigt som den var fräsch och läskande och med en välbalanserad humling.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under rundturen i Barossa hann vi med ett improviserat besök på 30 minuter hos Marco Cirillo. Det skulle visa sig vara ett av de mer minnesvärda under våra två veckor i Australien. Marco tog emot vid sidan av vägen med sin pickup parkerad i sin vingård. På flaket fanns vin, glas och lunchmackor. Perfekt upplagt för ett besök på språng.

Marco kommer från en italiensk familj vars vinmakningstraditioner sträcker sig bakåt i nio generationer. Än mer imponerande är att hans far lyckades köpa en fyra hektar stor vingård med världens förmodligen äldsta vinstockar av grenache. Planterade redan 1847 hör de till de äldsta vinstockar jag stött på och fantastiskt nog är de vid full vigör och ger riktigt bra skördar. Unikt är också att man använder sig av en nästan utdöd uppbindningsmetod som kallas ”basket weaving” och som hjälper att hålla ihop de sköra vinstockarna. Varje år måste var och en av de tusentals vinstockarna ”vävas”, en uppgift som tar mellan 15-20 minuter. Med tanke på att Marco sköter verksamheten i princip ensam så inser man att spenderar nästan all sin vakna tid antingen i vingården med sekatören eller i det lilla vineriet.

Ovanpå detta kommer att vinerna var några av de bästa på hela resan! Hans 2010 1850 Cirillo Old Vine Grenache enbart från de äldsta vinstockarna var en dröm! Fantastiskt fint nyanserat parfymerad och med en mjuk struktur under lager av luftig fruktighet. En rent sensuell njutning som är lågt prissatt till 50 AUD. Från något yngre vingårdar kommer Cirillo The Vincent Grenache som har mer rättfram och med lite rustikare struktur. Många tyckte att detta vin till och med var bättre och med tanke på priset 20 AUD så är det ett superfynd! Marco blev dessutom helt nyligen rankad som nummer två bland 1400 andra viner på Adelaide Reviews top-100-lista över viner i South Australia.

Marco Cirillo saknar inte bara hemsida, han saknar även svensk importör.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.