Lördagen tillbringade jag på Great Swedish Beer Festival. Ett fantastiskt och unikt arrangemang där 5000 besökare fick smaka svensk hantverksöl från 100 deltagande mikrobryggerier. Om du inte var där så missa för allt i världen inte nästa tillfälle (för jag förutsätter att festivalen kommer tillbaka nästa år).

Själv smakade jag inte en enda droppe öl. Det är helt sant. Jag jobbade på festivalen och skulle köra hem på kvällen och spottkoppar är ett okänt begrepp på ölmässor. Jag var där tillsammans med kollegan Malin för att informera om Gustibus kurser och då framförallt den nya ölsommelierutbildningen,

Jag reparerade skadan idag med några lättöl i bastun. Strupen läskades med Charlis LÄTT från Charlis Brygghus utanför Kristianstad, ett av de deltagande bryggerierna på festivalen för övrigt. Det här är så långt man komma ifrån de svagt malthaltiga ursäkterna för öl man kan serveras på lunchrestauranger. här pratar vi rik maltighet, stor kropp, bra stuns i den välbalanserade humlebeskan och fin blommig arom. Man saknar verkligen inte alkoholen. Den kostar lite mer men ska det smaka så får man inte snåla med de dyra råvarorna. Vill du smaka så får du söka dig söderut. Helt säkert hittar du den på mitt och Kära Hustruns kafé i Blå Huset.

Ytterligare ett förvanskat/förbättrat recept från Jamie Oliver. Busenkelt och riktigt gott!

Börja med att dela en kyckling utmed ryggbenet och skär några djupa skåror i låren. I en stor ugnsform bryter/skär du ner 3 paprikor i olika färger, skala och klyfta 2-3 rödlökar och klyfta ner 8-10 små fina potatisar med skalen på. Klicka över 4 tsk harissa, ringla över några matskedar vardera av olivolja och rödvinsvinäger och strö över några rejäla nypor salt. Blanda runt ordentligt med händerna och fortsätt att massera in kycklingen med harissablandningen. Lägg kycklingen över grönsakerna med bröstet uppåt och skjutsa in i ugnen på 180° i ungefär en timme. Klart.

Gott med bröd, tomatsallad och en kall sås på grekisk yoghurt med mosad fetaost och lite citronsaft. En sval rosé eller ett lätt, mjukt rött vin och vi har perfektion,

Om du fortfarande inte upptäckt det nya spännande Australien bortom ekfatad chardonnay och syltig shiraz så är det på tiden.

Det händer så otroligt mycket i vinvärlden på denna kontinent. Vid mitt senaste besök provade jag en fantastisk mångfald av viner, ofta på druvor som man inte förväntade sig. Det som kommer starkt är druvor med ursprung i Italien och Spanien. Jag provade säkert ett dussin olika viner av fiano. Spännande var också trenden med grüner veltliner i Adelaide Hills.

Sent om sider börjar det nu märkas så smått även i Systembolagets utbud. I nyheten 2018 Sam Miranda samsas de italienska druvorna sangiovese och barbera. Den första mest känd från Toscana och Chianti medan den sistnämnda levererar mjukare viner i Piemonte. Ett saftigt, bärigt vin där den lite jordiga och örtiga karaktären från sangiovese framträder och balanseras av den lite mer mjuka fruktiga barbera. Diskreta fat, snälla tanniner och en liten mineralitet eftersmaken gör det till ett charmigt vin som hade funkat att skölja ner en rustik pastarätt på en trattoria lätt kylt i robusta glas.

2017 Q Malbec har funnits närmare ett år i sortimentet men gått mig förbi. Kul att prova en malbec som inte har sitt ursprung i franska Cahors eller Argentina. Min invändning mot druvan är att den tenderar att vara lite stum och otillgänglig i all sin kompakta fruktighet, speciellt om den inte är blandad med någon annan druva. Här har vi ett vin som går på tvärs mot mina fördomar. Visst är doften mörksyltig med toner av lakrits, viol, tobak och kött, men smaken är överraskande saftig och ”luftig” med mjukt avrundade tanniner en torr fräschör i eftersmaken. Ett riktigt fynd för 89 kronor och bra mycket roligare än de flesta argentinska motsvarigheter i samma prisklass.

Här är en riktigt snygg och bra vinkarta över Australien.

Ytterligare ett recept av Jamie Oliver baserat på fem ingredienser. Men min vana trogen höll jag mig inte till instruktionerna – det blev ytterligare några ingredienser i grytan och jag improviserade ett tillbehör av pumpakärnorna som annars gått i matavfallet. Riktigt gott med bra hetta och en rätt som i princip lagade sig själv. Plocka resterna av kycklingen och blanda ner i grytan med det överblivna riset så har du en underbar lunch nästa dag.

Skär ner en butternutpumpa (behöver inte skalas) på drygt ett kilo i tärningar på 2-3 centimeter. Spara kärnorna. Lägg en hel kyckling i en stor gryta, häll över pumpan, en burk kokosmjölk, 100 g röd currypasta, 1 liter vatten och en hönsbuljongtärning. Låt koka upp, lägg på locket och låt sjuda knappt 90 minuter. Under tiden rensar du bort allt fruktkött från kärnorna och kokar dem därefter i 10 minuter i saltat vatten. Torka dem, blanda med lite olivolja och salt och rosta dem i 20 minuter på 160° i ugnen. Koka ris. När kycklingen är klar tar du upp den (försiktigt – den är mör så den ramlar isär) och ställer åt sidan. Mosa det mesta av pumpan med potatisstomp så soppan blir lite krämig. Tillsätt en burk vattenkastanjer (eller inte) och skuren salladslök. Smaksätt med ett par matskedar citronsaft och hackad koriander efter smak. Servera soppan med kycklingen vid sidan av, ris, skuren salladslök och pumpakärnor.

Det är inte särskilt originellt att gilla Jamie Oliver. Jag är inte originell alls på det sättet. Återkommer ständigt till hans recept och köpte nyss ett par av hans nya böcker, hans vegetariska och den med rätter baserade på fem ingredienser. Från den sistnämnda snodde jag detta receptet som jag ändrade lite på. Fantastiskt fräscht och gott. Tar dessutom inte mycket längre tid än det tar att koka pastan.

Koka cirka 300 g gnocchi/snäckpasta enligt anvisningar. Under tiden fräser du 2-3 matskedar kapris i olivolja i en stor stekpanna tills de blir krispiga. Ta upp kaprisen ur och släng ner 4-5 hg delade körsbärstomater i den smakrika oljann och låt fräsa en stund. Blanda ner 1 msk torkad oregano och en burk konserverad tonfisk tillsammans med lite av pastavattnet och låt puttra försiktigt. Häll av vattnet från pastan och blanda ner den i tomatröran tillsamman med lite citronzest, pressad citron och rejält med svartpeppar från kvarn. Smaka av med salt och strö sist över kaprisen och ringla över lite olivoja.

Äntligen surströmming ingen! Sveriges mest unika och missförstådda delikatess. Inget slår kombinationen av mjällt tunnbröd, rumsvarmt smör, nötig mandelpotatis, skarp rödlök och umamistinn surströmming. Den stora frågan brukar vara vad man ska dricka till. Jag har utrett frågan förut och kommit fram till att finosherry är den perfekta kombon. Men den som slutar vara nyfiken är död. Efter mitt japanska äventyr tänkte jag därför se om inte sake eller shochu (japansk sprit) kunde passa.

En burk Röda Ulven öppnades, en sake med någon sötma från Izumibashi samt en 30% shochu baserad på korn och med kortare fatlagring. Jag hade också en flaska Tio Pepe fino som referens. Sakens milda, fett fylliga och lite söta umamiakaraktär spelade andrafiolen och liksom slingrade sig runt smakerna från tunnbrödsklämman med surströmming. Den understödde och samtidigt mildrade smakerna och lyft fram en blommighet ur surströmmingen. Riktigt, riktigt bra! Shochun som på egen hand var ren, elegant och mild med en liten mjölkchokladton blev överdrivet parfymerad och spritig tillsamman med maten. Kanske skulle testat den med massor av is i en sejdel som mann gärna dricker den i Japan?

Passade sake bättre än fino? Jag drog fram Tio Pepen för jämförelse. Där saken var understödjande spelade finon som en jämnbördig. Den levererar samma smakrikedom och har en skarp, torr eftersmak som rensar upp snarare än lindar in. Väldigt svårt avgörande. Finon är fortfarande en stark kandidat till bästa dryck till surströmmingen men saken (i alla fall denna sort) framhävde smaker och karaktär och rundade av. Baserat på målfoto går segern till…SAKE!

Oj vilken sommar det är hos oss i Blå Huset i Borrby! Rekordmånga turister i butik och trädgård, fullbokat i vårt B&B, kaféet rullar på som aldrig förr och vi är välsignade med världens bästa sommaranställda. Lunch, mackor och våra klassiker som kardemummabulle, vallmokaka och äppelmuffin rullar ut i långa banor. I år har jag lagt till en nyhet som blivit en riktig succé: morotskaka.

Jo vi har haft morotskaka förr i kaféet, vilket kafé med självaktning har inte haft det. Men våra tidigare försök har inte varit i närheten av detta smaskiga underverk. Den är baserad på klassikern från Rosendals trädgårdskafé men jag har gjort små ändringar. Bland annat bytt ut valnötter mot solroskärnor med tanke på allergiker samt adderat kokos för att göra den ännu saftigare. Bland annat.

Sätt ugnen på 175°. Smöra och bröa en stor springform (allra helst en sådan med upphöjt hål i mitten, det ger en jämnare värmefördelning och du undviker att kakan blir dödbakad). Skala och grovriv 250 g morötter. Blanda 4 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1 tsk bikarbonat, 1 tsk kanel, 1 tsk kardemumma, 0,5 tsk muskot, 0,5 tsk salt, 1 dl solroskärnor, 1 dl kokosflingor i en bunke. Vispa 3 ägg och 3,5 dl socker vitt och pösigt*. Vispa nu ner de rivna morötterna samt 2,5 dl rapsolja (från Österlen såklart) och till sist vispar du ner de torra ingredienserna. Häll smeten i formen och grädda i minst 45 minuter. När kakan svalnat kletar du på ett tjockt lager frosting som du vispat ihop av 100 g rumsvarmt smör, 200 g färskost och 4 dl florsocker.

*Här är en sak jag som bakningsanalfabet lärt mig under sex säsonger i ett kafékök; du kan aldrig vispa ägg och socker för länge! När du tycker att det är vitt och pösigt så vispar du lite till. Därefter tycker du att det är skittrist att vispa. Då fortsätter du en stund till. Sen stänger du av vispen, tar en kopp kaffe och kollar uppdateringar på Facebook. Därefter vispar du en stund till. Nu har du vispat ”vitt och pösigt” och du får en fin kaka.

Idag är det precis tio år sedan jag postade mitt första inlägg (datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal). Hipphipphurra!

2205 (tvåtusentvåhundrafem) bloggposter har det blivit även om det de senaste åren blivit sparsamt med uppdateringar. Nästan fyra miljoner visningar har det blivit genom åren. I början var aktiviteten febril med minst en postning per dag. Idag är jag nöjd om jag hinner med två i månaden. Trots den låga aktiviteten från min sida så noterar jag ändå 500 besök om dagen. Förvånande men jätteroligt. Det är alla läsare och följare som gör det mödan värt att publicera och dokumentera vad jag lagar, dricker och äter. Tack alla!

Jag repriserar det allra första receptet som jag fick av en kock i Bordeaux. Perfekt sätt att uppgradera jordgubbarna.

Koka en sockerlag på 3-4 dl strösocker och lika mycket vatten. Låt 3 stjärnanis, en halv snittad vaniljstång och ca 20 svartpepparkorn (orginalreceptet säger szechuanpeppar) koka med. Låt sjuda ganska länge så kryddorna lakas ur och lagen reduceras. Om du vill kan du tillsätta en skvätt sött vin som sedan är kanon att njuta till. Jag rekommenderar Chateau de Rousse som är ett riktigt bra sött vin från Jurançon.
Låt lagen svalna och sila sedan bort kryddorna.

Skiva 2 liter jordgubbar och lägg ner i lagen. Vispa 3 dl vispgrädde med en nypa socker. Blanda ner fint rivet skal från en halv apelsin.
Servera jordgubbarna i små skålar med en klick grädde och smutta på det söta vinet till.

De som följt denna blogg känner min faiblesse för Bordeaux, jag har till och med försökt lansera en egen budgetbordeaux (som tyvärr inte finns tillgänglig längre). Jag älskar verkligen de stora klassiska vinerna men vet också att i den enorma produktionen från området så finns fantastiskt mycket bra enkla vardagsviner (och en förfärlig massa skräp också). Därför försöker jag prova alla billigare bordeauxviner som lanseras på Systembolaget för att se om någon lyckats hitta guldkornen.

Med en prislapp på 79 kronor så är 2018 Château Haut Chevalier i särklass billigast i sortimentet. Nu har vinet ingen närmare geografisk bestämning än ”Bordeaux”, men jag gjorde en ”Mats-Erik Nilsson” och letade upp egendomen på Google Maps och den ligger mitt inne i hjärtat av Entre-Deux-Mers. Härifrån kommer vanligtvis enkla, friska vita viner samt enorma mängder enkelt rött vin. I denna prisklass brukar druvblandningen totalt domineras av merlot som ger större skördar och mjuk saftig karaktär. Ovanligt nog är sammansättningen i detta vin 80% cabernet sauvignon och 20% av druvan malbec. Den sistnämnda är en klassisk bordeauxdruva som mer eller mindre försvunnit från området men blivit otroligt populär i vinerna från Argentina.

Kan då en en bordeaux till ett så lågt pris vara värt att ens överväga? Svaret är ja. Detta är ett enkelt vin, men ett ärligt, välgjort och njutbart sådant. Här finns fina, bäriga och kryddiga toner på näsan och till och med en liten komplexitet i form av brettanomyces – en typ av jäst som ger den där karaktären av häst och stall. Smaken är torr, frisk, medelfyllig med saftiga mörka och röda bär och väldigt lätta och fina tanniner. Här finns också kryddighet, pepprighet och tydliga toner av lakrits. Man känner närvaron av malbec som ger vinet lite tyngd.  Ställ upp vinet på buffén, skölj ner hämtpizzan med det, packa ner i picknick-korgen eller servera lite svalt ljumma sommarkvällar. Inget att fördjupa sig i men ett charmigt vin perfekt för härliga klunkar. Ett litet fynd!

En radanmärkning: Någon hos importören Pernod Ricard har inte gjort sin matteläxa med tanke på vad de skriver i produktinformationen: ”Skörden startade 28 september och höll på fram till 12 oktober och under hela perioden hade druvorna en perfekt mognadsgrad. Vinet görs med traditionella metoder och vilar åtta månader på ek innan det buteljeras.”  – Om de sista druvorna skördades den 12 oktober så bör de ha jäst i åtminstone en dryg vecka och då närmar vi oss november. Med åtta månader på fat så hamnar vi nu i juni då vinet lanseras på Systembolaget. Inte mycket tid att buteljera och leverera vinet. Absolut max sex månader, förmodligen kortare, kan vinet ha legat på ekfat och sannolikt i stora begagnade ekfat då det är en obefintlig ekkaraktär i vinet.

Edit: En vaken läsare noterade att på Systembolagets hemsida anges att ”Vinet har lagrats på ståltank tillsammans med ekchips”. Av detta kan vi lära oss att ”vila på ek” som importören skrev inte betyder att det legat på ekfat – det har vilat på ekchips…men fortfarande inte i åtta månader.

Det här busenkla receptet kommer ursprungligen från Martha Stewart. Det är perfekt när man campar, tillbringar tid i en  liten stuga med en kokplatta eller helt enkelt inte vill diska mer än en gryta. Det är ett grundreceptet kan varieras efter behag och passar att toppas med oliver, köttbullar eller vad du vill.

I en vid kastrull slänger du ner 300 g spaghetti/linguini/bavette eller annan pasta, 2 skivade vitlöksklyftor, 2 nedskurna tomater, 1 skivad gul lök, 2 msk olivolja, massor med nymald svartpeppar, 2-3 tsk salt och några kvistar basilika. Slå på 8-9 dl vatten. Koka upp och låt sedan sjuda under konstant omrörning i cirka 10 minuter (beror på pastans koktid som blir lite längre med denna metod). När det mesta av vattnet kokat in blandar du ner ohemula mängder med riven parmesan*. Servera genast med mer olivolja, svartpeppar, parmesan och basilikablad.

*Utan parmesa blir receptet veganskt och mjölkproteinfritt