Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min tredje sakeutbildning, denna gång på plats i Tokyo, börjar jag få lite grepp om denna japanska specialitet. Därför har jag också gjort en tredje, mindre uppdatering av min text om sake. Håll till godo och lova att du provar denna speciella dryck.

Under senare år har fler och fler upptäckt sakens spännande värld och upptäckt ett nytt aromspektrum av subtila dofter från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Till skillnad från de allra flesta andra alkoholdrycker så innehåller sake ganska höga nivåer av den femte grundsmaken umami. Generellt kan sägas att sake ska definieras av klarhet, renhet och harmoni. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå uppfattas sake fortfarande av många som något konstigt och främmande. Sake har en mycket annorlunda, lång historia och kulturell bakgrund, etiketterna är snudd på omöjliga att tolka för den oinvigde och även framställningen är för de flesta ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. De vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte ett destillat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en slags bryggningsprocess där man använder ris och vatten. Sake kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss smakar skillnad på kranvatten när vi reser mellan olika städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som används i processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning innan buteljering. Innan saken hamnar flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Det ris vi vanligtvis äter tillhör typen indica. Till sake används ris av typen japonica, både den sort som är avsedd till matris samt den sakespcifika sort som kallas sakamai. Det finns cirka 75 sorter, alla med olika egenskaper ungefär som druvor. Sakamai skiljer sig från matris genom att ha större och mjukare korn samt att stärkelsen är koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att effektivt polera riset och avlägsna proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl är de närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake kanske den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har avgörande inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 48 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap, erfarenhet och expertis.

De flesta av oss vet att jäst omvandlar socker till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan och kan omgående omvandlas till alkohol. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelse till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett risgryn som är polerat och därför inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Det är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste två dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas regelbundet. När mögelsvampen äter sig in i kornet bildas det enzym som sedan bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är kanske den enskilt viktigaste parametern då den inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig då den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake i sällsynta fall den naturligt förekommande jästen. Idag används dock nästan uteslutande odlad och officiellt listade  jäststammar och omfattande forskning bedrivs på området.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. För att mikrorganismer inte ska fördärva processen tillsätts mjölksyra om man inte tillämpar den arbetskrävande traditionell metod kimoto där mjölksyran uppstår naturligt. Efter två till fyra veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapats. Förmäsken blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Anledningen är att om allt skulle tillsättas på en gång skulle den känsliga jästkulturen bli allt för utspädd, mikroorganismer ta över och allt bli fördärvat. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll. Det unika med denna jäsning är att enzymerna frigör jäsbart socker samtidigt som jästen omvandlar det till alkohol i en parallell process. Se jämförelsen med vin respektive öl nedan. 

Under årets varmare del odlas och skördas riset men under vinterhalvåret så pågår bryggningen. Ju svalare och långsammare jäsning, högre poleringsgrad och med rätt jäst så får vi de eftersträvansvärda aromer som kallas ginjo. De är tydligt fruktiga och kan likans vid banan, persika, litchi och aprikos.

Efter avslutad jäsning kan man välja att tillsätta neutral alkohol. Detta görs för att saken ska bli lättare men det späder samtidigt ut aromerna. Därefter måste saken avskiljas från fasta ämnen, osmälta riskorn och bottensats. Traditionellt sker detta i säckar av kraftig bomull som pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften. Vanligtvis pastöriseras därefter saken, men det finns opastöriserad sake (namazake) som ständigt måste hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 15-16% från den ursprungliga nivån på 20%. Outspädd sake betecknas senshu.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små cylidriska porslinskoppar (ochocko) eller grunda små skålar (sakazuki)  men personligen föredrar jag vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa aromerna. Ibland ser man att sake serveras ur små träaskar (masu). Dessa är ursprungligen rismått och används idag mest i ceremoniella sammanhang samt i en del barer där ett glas placeras i asken och sken hälls i glaset tills det flödar över. Masu rekommenderas inte att drickas att njuta sake ur då trät avger smak.

Sake passar många olika typer av rätter. Man kan säga att sake sällan bråkar med maten. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Sakens höga nivåer av umami gör att den lämpar sig väl till umamirik mat där vin kan ställa till problem. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Vanliga typbeteckningar.

Futsushu – enkel sake, ofta halvtorr, som inte faller in under några av de övriga kvalitetsbeteckningarna, i vinvärlden ”ett bordsvin”. Kan vara både bra och dålig, men alltid enklare. Oftast den mer industriellt framställda volymsaken.

Junmai – hög till mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till minst 70%. Junmai betyder ”rent ris” och får alltså bara innehålla ris, kojiris, vatten och jäst. Ingen tillsatt alkohol.. Junmai kan användas tillsammans med andra beteckningar och anger då endast att ingen alkohol är tillsatt, ex Junmai Daiginjo.

Ginjo och Daiginjo – mycket hög kvalitet, ofta torr,are. Riset måste poleras till 60%  respektive 50% eller mer, alkohol får tillsättas till mäsken. Ofta används en särskild typ av jäst och jäsningen sker vid lägre temperatur och under längre tid cirka 30 – 36 dagar vilket driver fram aromern av ginjo. 

Tokubetsu – Tokubetsu betyder ”special” och indikerar exempelvis att man använt sig av ett särskilt ris eller speciella, arbetskrävande eller väldigt traditionella metoder.

Nigori – Ofiltrerad och grumlig sake, oftast lite sötare

Taruzake – Lagrad kortare tid på små fat av japanskt cederträ.

När jag för ett par år sedan hittade de där ”syltburkarna” som ett tag var så populära att servera drinkar ur i sortimetet hos Bo Ohlsson i Tomelilla, ja då visste jag att hajpen definitivt var över. Nu är de till och med osäljbara på loppisar.

Lite samma sak är det med 2015 Askaneli Rkatsiteli Qvevri. För dig som inte provat georgiskt/amfora/rkatseli/”naturvin”/orange så är det verkligen ett fynd! Fem rutor att kryssa i ett och samma vin. Det är drinksyltburken i vinform. En nyligen hajpad och marginell vinstil (eller flera) nu i ganska stor volym till lågt pris som till och med finns på det lokala Systembolaget i Simrishamn.

Det är inget dåligt vin heller. Rent och oklanderligt med en hel del karaktär. Medeldjup färg någonstans mellan orange och bärnsten. Stor doft med viss komplexitet av apelsinmarmelad, nötter, cider, honung och lätt oxiderad ton. Smaken är definitivt annorlunda med distinkt aprikoskaraktär, läskande syra och en känsla av att man har blandat kallt te med någon torr fruktjuice. Ganska lång smak med ett uppfriskande avslut. Inte tokigt alls till hårdostar och kallskuret.

Känslan är som när Lordi vann Eurovision Song Contest med Hard Rock Halleluja 2006. I sammanhanget nytt, annorlunda och nästan lite kittlande, men ingen utom de mer frikyrkliga blev väl egentligen upprörda. Ja jag vet att båda mina referenser är dammiga. MEN HEJ! Jag fyllde faktiskt 57 igår! Ge mig lite utrymme här!

Här kommer mitt årliga tips på champagne och mousserande, lätt uppdaterat och redigerat.

Här är allt du behöver veta om inköp, servering och hantering av champagne och mousserande vin inför nyårsfirandet.

Vilken är den bästa champagnen och det vettigaste alternativet bland de mousserande vinerna? Det kanske är den vanligaste frågan när vi närmar oss jul och nyår. Svaret beror på smak, plånbok och vem du frågar. Mina tips utgår helt utifrån vad jag själv tycker är bra, ekonomiskt försvarbart och vad jag utan att skämmas skulle bjuda på.

Bland champagnerna har jag tre säkra kort som levererar. De hör inte till de billigaste champagnerna, men om du inte vill lägga pengar på bättre champagne så är det mycket bättre att välja ett bra mousserande vin istället (se nedan). Bra champagne kostar alltid mer. Elegant, frisk och klassisk favorit är Pierre Peters Cuvée de Reserve som funkar till aperitif och entrérätter med skaldjur exempelvis. En personlig favorit är 2011 Launois  Blanc de Blancs Grand Cru. Mycket karaktärsfull årgångschampagne från grand cru-byn Le Mesnil sur Oger. Med sin personliga stil kanske Launois inte faller alla på läppen. Får du en flaska över kan den sparas och utvecklas i många år. I den kraftfulla, smakrika, generösa och mogna stilen vinner alltid Bollinger Special Cuvée Brut. Lite dyrare än de andra men värd varenda krona. 

Som alternativ till champagne är crémant från Frankrike ganska svårslaget. Clotilde Davenne Brut Extra är en av de bästa och är väldigt lik en elegant, frisk champagne i stilen. Fernand Engel Crémant d’Alsace är också utmärkt men lite rikare och brödigare.

Sydafrikanskt mousserande vin gjort på den traditionella metoden kallas cap classique och de klassiska champagnedruvorna levererar mycket bra kvalitet för liten peng. Boschendal Brut Chardonnay Pinot Noir är allid en vinnare i mina blindprovningar och kan varmt rekommenderas.

Cava ska vi absolut inte glömma bort i sammanhanget. Tillverkad på samma sätt som både champagne, crémant och cap classique men på andra druvor och i annan stil. 2016 Federico Paternina Banda Azul är löjligt prisvärd och egentligen det enda billiga bubbeltips du behöver. Skrev om vinet här och även om den nya årgången inte är riktigt lika komplex så är det fortfarande överlägset allt annat i prisklassen. Ekologiska Vilarnau Brut Nature i torr, fruktig stil har jag skrivit om här och är ett pålitligt fynd för 95 kronor. Cava Blanc de Noirs 1+1=3  är ytterligare en utmärkt cava i smakrikare och mer komplex stil.

Servering och Hantering. För många, allt för många, är nyårsafton den gång på året man dricker champagne. Eftersom osäkerheten är stor och champagneservering inte ingår i grundskolans läroplan (ännu) så kommer här lite goda råd.

• Champagne eller mousserande? Det är stor skillnad på champagne och mousserande viner från andra ursprung. Även den okunnige känner kvalitetsskillnaden vid jämförande provning. Tro mig. Jag har oräkneliga champagneprovningar med nybörjare bakom mig. Sedan är det en annan fråga om man tycker att skillnaden är värd pengarna. 79 kronor eller 269? Men är ni ett sällskap på sex personer så kostar ett glas champagne inte mer än 50 kronor. Det kan det väl vara värt ändå?
• Kyl inte champagnen för hårt. Kylskåpskallt (cirka +4°) är i kallaste laget. Ta ut champagnen en stund innan den ska serveras. Att fylla champagnekylaren med vatten och is är inte att rekommendera. Om champagnen får stå för länge blir den så kall att aromerna helt ”fryser inne”. Fyll istället kylaren med kallt vatten så håller vinet sin temperatur. Behöver du både kyla och hålla flaskan kall på bordet så är en kylkrage som denna både praktisk och snygg.
• Öppna med försiktighet. Se till att inte flaskan har skakats innan den ska öppnas och att den är kyld. Låt flaskan stå på ett stadigt underlag. Ta bort folien, greppa om flaskhalsen med tummen över korken och lossa grimman. Ta inte bort grimman! Ståltråden hjälper till att ge ett bra grepp om den lite glatta korken. Ta ett stadigt grepp om korken och grimman och håll om bottnen på flaskan. Se till att ingen står i vägen. Vrid på flaskan och känn hur korken genast släpper sitt grepp. Håll emot och lått korken sakta arbeta sig upp med hjälp av trycket. Vicka lite på korken för att hjälpa till. Det ska bara pysa lite lätt när korken åker ur. För ett ännu bättre grepp kan du använda en champagneöppnare.  Ett enkelt och samtidigt effektfullt sätt att öppna flaskan är med en korkfångare.
• Glas. De höga smala ”flöjtglasen” som bäst bevarar bubblorna har utvecklats och moderna champagneglas liknar smala vitvinsglas som ger aromerna möjlighet att utvecklas. Coupeglasen har nyligen fått en obegriplig renässans. Avstå! Både aromer och kolsyra sticker iväg fort som attan. Ett riktigt champagneglas ska också ha en lite ojämnhet längst ned i kupan där en stilig bubbelpelare kan bildas. Har du köpt billiga champagneglas kan du fixa detta genom att raspa lite lätt med en syll eller spetsig kniv.
• Hälla upp. Det skummar lätt över när man häller upp champagne. Om du ska servera många gäster kan du förbereda lite. Häll upp några centiliter champagne i varje glas. När du sedan fyller på vid serveringen skummar det inte lika mycket och du slipper spill och söl.
• Spara inte det bästa till sist. Håll inte på champagnen till tolvslaget, då är smaklökarna med största sannolikhet fördärvade. Servera champagnen som välkomstdrink eller till förrätten. Till fyrverkerierna duger det gott med ett enklare mousserande.
• Överbliven champagne. Om det, mot förmodan, skulle bli champagne över så gör du en tuss av hushållspapper och stoppar ner i flaskhalsen. Ställ sedan flaskan kallt. En halvfull flaska klarar sig ett par dygn på detta sätt. Alternativt använder du en champagnestopper. Champagne smakar faktiskt ofta bättre när en del av bubblorna försvunnit. Enklare mousserande viner håller inte lika bra och blir snabbt avslagna. Att sätta en tesked i flaskhalsen är en myt som avlivats.
• Viktigast av allt! Drick och njut!

Säger man ”rioja” så tänker de flesta på rött vin.  Det är inte så konstigt med tanke på att den absoluta majoriteten av vinerna är just röda. De vita är i de flesta fall ganska enkla  men det finns exempel på helt enastående stora viner. Den dominerande druvan viura kan ge upphov till viner som klarar mycket lång fat- och flasklagring och några producenter levererar vin av rent burgundiska kvaliteter.

Därför är det kul att 2016 Tobia Blanco nu finns tillgängligt på Systembolaget så fler kan prova på rioja i annan klädedräkt – en blekgul bekväm linnekostym med lite struktur. Vinet är dominerat av druvan viura och har jäst på ameraknst ekfat som de sedan också lagrats på i tre månader. Resultatet är en stor doft av gul frukt, frisk citrus och ett uns av brynt smör och hasselnötter. Smaken är fyllig, gulfruktig med toner av aprikos, ananas, mogen citrus,  lätt rostad karaktär från faten men framför allt en fantastiskt pigg och frisk syra och med en avslutande bitter klackspark av citrusskalsbeska. Härligt smakrikt och samtidigt klunkvänligt och matanpassat. Drack till grönsaksbiffar med garam masala men kan tänka mig smakrika fiskrätter, ost- och charktallrik eller ”gråtande kyckling”. Till exempel. Ett fynd för 99 kronor!

Smakar extra bra i detta bourgogneglas som är min favorit till smakrika fatlagrade vita viner.

Lite malbec-tema har det varit för mig denna vecka. Av en tillfällighet fick jag i uppdrag att skriva en text om malbec och från annat håll fick jag två flaskor vin att prova.

Jag är verkligen inget fan av denna blå druva, den talar nämligen inte till mig så som den oftast uttrycker sig i Argentina. Mycket mörk frukt och kraft och ofta i avsaknad av elegans. Det krävs enligt min mening två saker för att det ska börja hända grejer med malbec. För det första krävs svalare klimat och/eller odling på hög höjd som lyfter syran som ofta är lite låg. Sen gör sig malbec bäst när den får sällskap av en eller fler andra druvor, några procent av exempelvis cabernet sauvignon gör att vinet öppnas upp.

Vinerna jag fick för att prova kommer från firman Piatelli Vineyards och kommer från regionen Salta. Här i den norra delen av Argentina hittar vi världens högst belägna vingårdar, ända upp till 3000 meters höjd, de provade vinerna kommer båda från vingårdar på cirka 2000 meter. Närheten till ekvatorn ger höga temperaturer men höjden ger svalka, stora temperaturskillnader mellan natt och dag samt intensivt solljus. Dessa förutsättningar ger viner med både rik, intensiv frukt samt fin syra.

2017 Piatelli Premium Malbec är ett för prisklassen förvånansvärt elegant och komplext vin. Jag hittar en tydligt rökig ton, mörk bitter choklad och en nästan jordig eller sotig ton parad med rik doft av mörka bär som skogshallon och björnbär. Maken medelfyllig och fruktig med massor av fräscha röda bär som dominerar över mörkare frukt och björnbär. Riktigt slank och läskande för en ren malbec.

2014 Piatelli Arlene är ett riktigt prestigevin med 18 månader på små franska och amerikanska fat och en blandning på 91% malbec, 7% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Den kompakta, nästan svarta färgen, är lite illavarslande men doften undanröjer farhågorna. Stor, öppen aromatisk av viol, björnbär, plommon, svarta vinbär, eucalyptus, salmiak samt den lite sotigt rökiga tonen från det förra vinet. Smaken är fyllig, fokuserad och massor av mycket fina pudertanniner och härligt friska syror,  röda fräscha bär och lätt och anslag av viol och jord i den mycket långa eftersmaken. Älskar hur den rika, mogna och nästan syltiga fruktigheten övergår i en slank rödbärsfruktig syrasvans. Riktigt bra!

Provade vinerna i nya favoritglasen. En uppdaterad vinkarta över Argentina och övrigaSydamerika.

Det är ett fullständigt mysterium att jag inte bloggat om detta vin tidigare. Var helt övertygad om att det var gjort men kan inte hitta ett spår någonstans.

Strax efter resan till Australien i vårvintras upptäckte jag att det dykt upp ett vin från fantastiska Tasmanien på Systembolaget. Av en händelse var det från Stefano Lubiana som vi besökte och där jag hittade ett av mina absoluta favoritviner under de två veckorna. Därför särskilt kul att kunna tipsa om Stefano Lubiana ”Primavera” Chardonnay som är ett bra exempel både  på tasmansk väldoft och modern, slank australiensisk chardonnay. Här finns stor doft av vita plommor, vita persikor, päron och citronzest och en slank, frisk smak med fokuserad citrusfruktighet och en lite aprikosfetma som nästan helt döljer den lilla diskreta fattonen. Ett fynd för 149 kr, särskilt med tanke på att  vinet kostar 210 kr på plats.

Det finns även en trevlig riesling från Stefano Lubiana väl värd att prova.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas. Här finns en riktigt snygg och uppdaterad vinkarta över Australien.

Det blev tyvärr inte jättemånga bloggposter från min intensiva resa i Australien i vintras. Tempot var helt enkelt för högt och när jag kom hem tog det vanliga livet vid. Jag skrev faktiskt inte något alls om Great Southern sydväst om Margaret River som vi besökte de allra sista dagarna. I Great Southern, som brukar kallas ”världens mest avlägsna vinregion” finns en fantastisk mångfald av viner och spännande producenter väl värda att upptäcka. Här fick vi ett mycket intressant besök hos Frankland Estate som tagit namn av regionen Franland River som ligger ungefär hälvvägs mella Margaret River och Albany.

Frankland Estate är kanske mest känt för sina mycket fina viner av riesling men under middagen berättade de att de precis fått veta att en chardonnay de offererat hade köpts in av Systembolaget. Nu har den kommit ut på hyllorna och jag har provat.

2017 Frankland Estate Chardonnay är ett mycket bra exempel på en ”modern aussie chardonnay”. Denna stil har jag tagit upp flera gånger på bloggen och har du inte provat dessa viner tidigare så är det slut på ursäkterna nu.

Vinet bjuder på massor av citrus, lime, citronzest i doften och ett intressant inslag av smultron. Smaken är torr och mycket frisk med en fokuserad smak av mogen citrus, päron och en distinkt karaktär av persika – nästan så man förnimmer det sammetslena perikoskalet i gommen. Faten är så diskreta att de knappt märks bakom den slanka frukten. Lång och elegant eftersmak. Ett klockrent fynf för futtiga 99 kronor. Detta är i princip det enda vita vin du behöver i sommar. Prova vinet till ”The Verve Pizza” som jag komponerade speciellt för denna typ av chardonnay. Jag gjorde en enklare variant av den där jag ersatte pizzadegen med tortillabröd och gräddade den några minuter på en pizzasten på grillen.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas.

Det börjar dyka upp massor av svensk hantverkscider. Även på Systembolaget hittar man ett urval av spännande produkter. Jag hartidigare skrivit om Skepparp Flaskjästa Cider  som nu fått sällskap av flera andra cidersorter som fått sin andra jäsning på flaska (metodhe traditionelle). Att jag skriver om Skepparps igen beror på att producenterna är goda vänner, att den tillverkas nästgårds, finns att köpa runt om i Sverige samt att jag tycker den grymt bra. Många andra hantverksmässiga cidertillverkare drar gärna sin cider åt det riktigt torra hållet vilket kan bli lite väl syratufft ibland. Skepparp drar istället i rejält med klar, söt must som och har en sockerhalt på 35 g per liter. Det låter mycket men tillsammans med äpplenas höga syra plus den rika moussen blir det en riktigt bra balans. Dessutom blir äpplekaraktären mycket tydligare och rikare. En svensk hantverksprodukt på 6% som bara kostar 84 kronor!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Halvtorr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balanserad och ren eftersmak.

Passar lika bra som sällskapsdryck eller till charkuterier (gärna rökta), smakrika ostar eller den lite söta svenska husmanskosten. Jag drack den till Carl Butlers Indonesiska risrätt. Satt som en smäck till den djupa kryddigheten, hettan och den söta chutneyn. Generellt sett är cider, torr som söt, ofta en bra matchning till rätter med curry.

All-round-glasen från Spiegelau är perfekta att njuta cider ur.

Det här är ett vin jag tvekade att skriva om. 2015 Banda Azul Brut är nämligen en cava som är för billig. Alldeles för billig.

Jag stötte på vinet i ett av de många reklammejl om ”unika viner levererade i exklusiva trälådor” som ramlar in i min mejlbox. Det mesta slängs direkt men jag reagerade på varmärket. Banda Azul är ju en gammal klassisk riojaetikett och inte en cava. Jag mindes också ett intressant besök hos producenten Federico Paternina för länge sedan. Vinet kom dock inte från Rioja utan från Penedés och var årgångsbetecknat. Googlade lite utan att hitta några pålitliga omdömen eller mer detaljerad information. Trots det oroväckande låga priset på 69 kronor så beställde jag några flaskor.

Lätt skeptisk öppnade jag den första flaskan. Vinet var förvånansvärt ljust med en mycket fin, något utvecklad och lätt parfymerad doft av vita persikor, mjölkchoklad, brioche och marsipan. Smaken lätt, torr, frisk, nyanserat fruktig och elegant och inte alls så där rustik som billig cava kan vara. Riktigt, riktigt bra i en personlig stil och en karaktär som faktiskt fick mig att minnas de mousserande vinerna från Tasmanien. När jag berättade för Kära Hustrun som älskar cava vad vinet kostade utbrast hon spontant ”Va!? Varför dricker vi något annat? Köp hem massor!”. Öppnade en flaska redan dagen därpå eftersom jag tvivlade lite på min positiva upplevelse. Den var så bra som jag trodde.

Varför så billigt? En koll på nätet visar att normalpriset borde ligga runt hundralappen. Men Federico Paternina ingår i en mycket stor grupp av spanska vinerier och har tillsammans med den svenska importörsgruppen förmodligen bestämt sig för att prisa in sig på hyllorna från beställningssortimentet. Med ekonomiska muskler har man råd att ta förluster under en tid. Det är en osund prissättning men som konsument är det bara att tacka och ta emot. Jag kommer i alla fall att beställa lådvis av detta vin innan priset går upp eller kvaliteten går ner.

Bästa glaset som lyfter cavan till ytterligare höjder.

Till alla skeptiker: Jag har varken tagit emot vin eller annan ersättning från leverantören.

Varje gång en ny sherry lanseras i Systembolagets sortiment är det en seger för vinkulturen. Det fortfarande ganska glesa utbudet börjar så sakteliga få fason även om det är en bit kvar.

På julemånadens allra första dag damp det ner en ny oloroso som en för tidig julklapp till alla sherryälskare. Oloroso Alburejo från Bodegas Álvaro Domecq är typiskt oxiderad och väldoftande (oloroso betyder ungefär ”väldoft”) med toner av torkad frukt, nötter, apelsin, kryddor och knäck. Många liknar gärna oloroso som att det doftar jul. Jag hittar här ett litet animaliskt inslag som jag vill beskriva som ”hundtass” (ni som älskar hundar vet vad jag menar). Smaken är helt torr, fyllig och härligt intensiv där ovan nämnda aromer kompletteras med läder och salmiak. Lång och rik eftersmak som naturligt kommer av de tio åren i kontakt med syre i ekfat i solerasystemet.

Som vanligt är sherry löjligt billigt. För skamlösa 79 kronor får du en stor smakupplevelse. Njut till smakrika hårdostar, lufttorkad skinka, svampsoppa eller som en lite digestif efter maten.

Läs mer om sherry här.