I veckan har jag i glaset återvänt till Hunter Valley och historiska Tyrrell’s.

Med avgångseleverna i sommelierutbildningen Göteborg provade vi 1998 Tyrrell’s Vat 1. När jag provade den på plats för en dryg månad sedan beskrev jag den så här:

Ljust gyllene. Stor, ännu ung doft av rök, nötter, lemoncurd, nötter, bivax och vita blommor. Komplex. Fyllig, rik och koncentrerad och generös citrusfrukt. Välstrukturerad med toner av lemoncurd, nötighet, fet munkänsla, höga men polerade syror. Mycket lång, elegant, fokuserad eftersmak.

Ett verkligt häftigt vin som med sina sexton år som levererar en stor upplevelse och ungdomlig spänst. Man förstår varför dessa viner förr kallades Hunter Burgundy, likheterna med exempelvis en Meursault är många.

Om fyrahundra kronor är för mycket så kan man få en fin vinupplevelse för dryga hundralappen i  2012 Tyrrell’s Old Winery Verdelho. Druvan verdelho är en doldis i vinvärlden och är väl mest känd (ett väl starkt ord kanske) för att vara en av druvorna vid framställning av madeira. I Australien har den odlats i snart 200 år och verkar trivas bra och ger riktigt intressanta viner. Tyrrell’s variant är inget undantag.

Stor fruktig doft av mogen citrus, lime, lite tropisk frukt och litet aromatiskt/kryddigt inslag. Mycket hög frisk syra som balanseras av en rik fruktighet med karaktär av bakad citron och lime samt en liten sötma. Snyggt balanserad med aptitretande syror och läcker fruktighet. Svårt att inte dricka i stora klunkar. Bör fungera perfekt till skaldjur och ostron.

Båda vinerna ligger i beställningssortimentet.

Vi är inte bortskämda med bra cava på Systembolaget. Drygt tio sorter av detta underskattade spanska mousserande vin finns i det ordinarie sortimentet. Importörerna håller det tiodubbla i beställningssortimentet vilket visar att det bör finnas en efterfrågan. Särskilt besvärande är att det enda monopolet tar in i sina butiker är billigare cava under hundralappen. Visserligen representerar flera av dem bra kvalitet till den blygsamma prislappen, men det finns så mycket mer spännande viner att upptäcka om man vågar sig över det magiska strecket.

Nu har det trots allt dykt upp en ny cava, dock åter under 100-lappen. Cava Blanc de Noirs 1+1=3 U Mes U Fan Tres har ett absurt dumt och långt namn (då är ändå ”Reserva Familia” bortplockat) men är modernt förpackad och med mycket karaktär under korken. Med 75% pinot noir så är vinet fylligt, fruktigt och välstrukturerat och efter 36 månader på sin jästfällning har det fått en bred, jästig, smakrik och nötig karaktär med komponenter av citrus, blodapelsin och röda äpplen. Riktigt bra och personligt och en ”mat-cava” som kan stå upp mot många maträtter. Fungerade exempelvis perfekt till rökt vildgåsbröst med rostade nötter, rotfruktssallad och getyoghurt.

Jag har tjatat om sherry hur länge som helst och det har känts som det bubblat ett bra tag nu. Det senaste halvåret har det dock känts som det lossnat på riktigt. Nya lanseringar har kommit på ett pärlband och många i vinbranschen har besökt Jerez, en region som tidigare stått långt ner på önskelistan. Det tidigare så skrala utbudet av sherry på Systembolaget är nu…något lite mindre skralt.

Senaste tillskottet är Monteagudo Palo Cortado. En sherry som tilltalar både konnässören (det vill säga mig) som sherrynovisen med sin bärnstensfärg, stora komplexa och nyanserade doft av russin, nötter, apelsin och den medelfylliga, eleganta, torra, sammetslena, friska, eldiga, långa och eleganta smaken. Njut som den är eller testa med en bit hårdlagrad ost eller till soppan du gjort på karljohansvampen.

Lär mer om sherry här.

Redan för ett par år sedan tipsade jag om löjligt billiga Dão Casal Mor. Årgången 2009 var då ett vin med mognad och i lite rustik men charmig stil.

I veckan har jag två gånger provat vinet med våra sommelierklasser som verkligen tagit vinet till sina hjärtan. Årgång 2012 har en rent utav förförisk doft av röda bär, solmogna smultron och en intressant komplexitet med toner av stallbacke, precis som en riktigt bra beaujolais cru. Likheterna slutar inte där. Den mjuka. lätta och saftiga frukten kompletteras med en lite tuggig och frisk struktur inte helt olik en Morgon. Ärlig, charmig, läskande och med en komplexitet som gör det till ett fantastiskt bra vardags- eller buffévin.

Eleverna häpnade över prislappen på obegripligt låga 56 kronor! Jag sökte upp vinet på Sytembolaget hemsida och noterade då att vinet flyttat över till beställningssortimentet och nu har prislappen 49 kronor! Helt galet. Förmodligen är priset satt för att vinet ska kvala in tillbaka i fasta sortimentet och det finns också på en hel del butiker.

Det är nästan gratis och jag uppmanar er att springa och köpa minst en låda. Finns det inte i butiken så beställ hem det. Själv sitter jag nu och njuter av den läckra doften.

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra lördagen provades vinerna och idag presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng.

Då 2013 var ett nästintill perfekt år så var förväntningarna stora och hela 54 olika viner hade skickats in till bedömning vilket är ett rekord. Förra året, efter en skral skörd, störtdök resultatet till ett snitt på 6,76, det vill säga en bra bit under godkänt som är 8 poäng. Förhoppningen att få ett högt genomsnitt och chansen att kanske få dela ut många diplom och kanske till och med ett guld kom dock snabbt på skam.

Snittet blev skrala 6,27! Förra året blev det 11 godkända viner varav två bronsmedaljer men i år bara 8 godkända varav ett silver. Mycket nedslående. En stor del av förklaringen kan finnas i att flera av de större vingårdarna av någon anledning inte skickat in viner och att merparten därför kan räknas till hobbyodlarnas skara. Men även den tekniska kvaliteten var lägre och många var vinerna som hade både en och flera skönhetsfel och rent av defekter. Mycket oxiderat, översvalat samt märkligt nog både oxiderat och översvalat i vissa viner.

Här nedan listar jag det godkända vinerna.

Godkända vita viner av solaris blev 2013 Solaris från Vallda Vingård, 2013 Änglavin Solaris från Vingården Änglavin,  2013 Amoroso Solaris från Södåkra Vingård, 2013 Solaris I och 2013 Solaris II båda från Domaine Bellevue. Det enda röda som blev godkänt var 2013 Brännestads Röda från Brännestads Vingård. Godkänt blev också 2013 CARL,ett vitt vin med sötma från Gullyckevin. Bästa vin blev i särklass 2009 Blaxsta Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård som tilldelades silvermedalj.

Ibland blir man förvånad. Förvånad på ett positivt sätt.

Jag har på avstånd följt och sporadiskt fått information om planteringen av vingården på Skepparp nära Kivik. Det är Bengt ”Fuffe” Åkessons (just det, familjen Åkesson bakom Kiviks Musteri och Åkesson Vin) eget lilla projekt på den gamla familjegården. 2012 var den allra första skörden och jag hade inga som helst förväntningar på ett helt nytt skånskt vin från purunga stockar. Att vinet dessutom kaxigt döpts till Grand Prix Solaris (årgångslöst?) gör ju inte att man har förväntningarna på rätt ställe och 189 kronor för en halvliter är inte billigt.

Men! Detta är nog ett av de bättre svenska vinerna jag provat. Inte det bästa men riktigt, riktigt bra! Läckert, slankt men en typisk ”svensk” syra. Stilmässigt ligger vinet mellan en nyanserad sauvignon blanc och en mineralpräglad chablis. Snygg, balanserad och njutbar.

Mycket ljust vitt vin med en ren, frisk doft av citron, lime, krusbär och gröna örter. Torr, klar, distinkt och stram syra som balanseras av en förvånansvärt koncentrerad frukt med karaktär av gröna äpplen, citrus och lime. Lång smak och tydlig mineralitet i eftersmaken.

Jag hade desto större förväntningar på den flaskjästa cidern efter att ha provat de långlagrade experimenten från Kiviks Musteri. Jag blev inte besviken!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Torr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balansera och ren eftersmak.

Om någon tvivlat på att man kan göra riktigt bra cider i Sverige och på svenska äpplen så är de härmed motbevisade. Stilmässigt liknar den en engelsk cider men med en viss fransk komplexitet.

Det är kul att bli positivt överraskad!

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.

Då och då dimper det ner varuprov i form av vin. Oftast får jag först en förfrågan om jag vill ha ett prov. Gäller det bag-in-box tackar jag konsekvent nej. Är det viner som inte intresserar mig eller som jag misstänker inte håller måttet så avstår jag också. När jag provat dem så skriver jag en bloggpost om vinet är bra och värt att kommentera. Om vinet är mediokert, ointressant eller trist så skriver jag inte alls men ger en kommentar till den som skickat vinet. Jag berättar alltid i bloggposten att jag fått vinet som varuprov. Sådan är min policy.

Får jag en förfrågan om att prova champagne så är min policy att konsekvent tacka ja. Så också i fallet med Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Lite kul tyckte jag att det var att få prova denna producent igen då jag för många år sedan en kort tid arbetade med dem med offerter till Systembolaget och gillade vinerna för deras elegans och renhet.

Grande Reserve Brut är snygg, ren, frisk och dominerad av citrus och lime, antydan till brödighet och med en tydlig kritig mineralitet både i doft och smak. Trots att vinet domineras av pinot noir i blenden så känns den mer som en blanc de blanc; frisk, slank, elegant och med en lång mineraltät eftersmak. Samtidigt är den lite insmickrande med en ganska hög dosage (10 g) som dock är väl integrerad.

Jag är inte mycket för drinkar men jag ÄLSKAR pisco sour! Jag innbillar mig att man skulle kunna leva på denna drink om det kniper. Den är så så god att den måste helt enkelt innehålla hela kostcirkeln.

Jag fick smak för denna drink när jag förra året var i Chile. Det lena täta skummet och den intensivt sursöta limesmaken som effektivt döljer alkoholen gör den både ljuvlig och livsfarlig. Nationaldrink i både Chile och Peru där debatten är het om vilket landa som är det verkliga ursprunget. Sant är dock att druvdestillatet pisco tillverkas i bägge länderna och är med sin aromatiska, druviga smak omistlig som bas.

Jag fick ett prov på El Gobernador Pisco från Torres Chile och visste sedan mitt besök där att det var en snyggt destillerad sprit som ger ett utmärkt resultat i drinken. Att flaskan sedan är tokigt retrosnygg gör inte mig någonting.

Så här gör jag en pisco sour till 2-3 personer: Koka en sockerlag på 1,5 dl vatten och 1,5 dl socker och kyl ner. Pressa 4-5 lime och/eller citroner så du får 1,5- 2 dl juice och ställ kallt. I en mixer häller du 8-10 cl iskall pisco, den kylda sockerlagen och juicen samt 6-8 iskuber och en äggvita. Mixa väl så ett fast, tätt skum bildas, cirka 30 sekunder. Servera i höga smala glas, typ champagneglas, och stänk några droppar Angostura eller annan bitter på toppen om du har. Njut!

Julöl brukar inte vara min grej. Ofta är de för alkoholstarka, övermäktiga eller för söta. De brukar varken funka till julmaten eller till att släcka törsten med. Många av de importerade sorterna och de från mikrobryggerier kan ibland också verka lite gimmickartade.

Därför blev jag positivt överraskad när jag fick prova Wisby Julbrygd från Gottlands Bryggeri som ägs av Spendrups. En riktigt mörk lager med fin, tät skumkrona som drar åt det gulbeiga. Doften är rik, lite kryddig med inslag av torkad frukt, sirap men med aningen lite för överdrivna humletoner som drar över åt pennvässarskräp. Smaken är ganska fyllig med behärskad maltsötma, rika brända toner, kaffe, torkad frukt, mörkt bröd, och en humlebeska som är markerad men balanserar på en fin gräns där den fortfarande känns uppfriskande.

Riktigt trevlig öl med fin balans. Dock är den lite för bitter för att passa till julmaten vars sötma kräver lite mildare beska. Däremot tror jag den fungerar fint när man tröttnat på den söta mumman och vill ha något att läska strupen med när man pöser över av all den goda maten.