Idag reser jag till Sydamerika. Nästan elva dagar ska ägnas åt Chiles och Argentinas viner och inräknat resorna blir det snudd på två veckor.

Först ska drygt ett dygns resande genomlevas men sedan hoppas jag att kunna leverera uppdateringar om vinerna, maten, landet och mina äventyr. Finns det bara pålitliga wifi-uppkopplingar så blir det också regelbundna/dagliga blogguppdateringar.

Första anhalten blir Chile. Hoppas ni vill hänga på!

Finns det något som kan locka fram stadshotellsnostalgin snabbare är ”biff med lök”? En riktig svensk klassiker som även går under namnet ”ångbåtsbiff”. Så enkelt, så gott och så sorgligt bortglömt.

Till 4 personer: Koka potatis. Skär minst 4 gula lökar i inte allt för tunna skivor. Löken ska mjukna långsamt i massor av smör på medelhög och ska inte brynas utan bara efter minst 20 minuter bli lätt gyllene. Strö över 0,5 tsk socker, rör om och slå på 3 dl vatten och 1,5 msk kalvfond från flaska, 1 skvätt soja och rejält med vitpeppar. Sjud upp och håll varmt. Banka ut 4 stora fina utskurna biffar (rumstempererade) till knappt 1 cm tjocklek, torka dem torra med hushållspapper och salta och peppra. Stek på hög värme i en blandning av olja och smör, ett par minuter på var sida så de fortfarande är lätt rosa inuti. Ta upp köttet och slå löken med skyn i stekpannan så den snabbt kokas ur. Servera med potatis, saltgurka, biffarna toppade med löken, häll sky över och drössla över hackad persilja.

Njutes med en källarsval ljus lager enligt traditionen men en bra beaujolais var galet bra till.

Idag fyller jag år. Inte jämnt och inget särskilt värt att uppmärksamma egentligen.  Dock dök ovanstående upp bland de sedvanliga gratulationerna på facebook. Duktige Christopher Anderton hade knåpat ihop en personlig vinetikett som jag tyckte var både rolig och snygg. Den påminde mig om hur jag alltid för mina elever brukar likna viner och dess egenskaper med människor.

Samma sak är det med viners och människors mognad. Vissa lever på en viss ungdomlig charm bara för att med åren bli ointressanta och trista. Andra är bråkiga, besvärliga och otillgängliga  i sin ungdom men slipas av och blir mer sofistikerade med ålder. En del verkar evigt unga och spänstiga medan andra nästan föds sura och bittra. Men även den mest tillknäppta eller hängiga kan komma till sin fördel med en nypa frisk luft, rätt sällskap och god mat.

Hur är det med årgång 1962 då? Tja, mycket hänger på dagsformen men viss utvecklingspotential finns kvar även om tydliga tecken på ålder och mognad gör sig påminda.

2012 har varit ett jättekul bloggår! Massor med nya läsare som förhoppningsvis fått hittat något matnyttigt (no pun intended) eller fått något bra vintips. Besöksrekord med 6204 sidvisningar på en dag blev det när Svenska Dagbladet skrev om Carl Butler-projektet. Absolut roligast var att bli utsedd till Sveriges bästa dryckesbloggare! Bättre blir det väl inte?

I januari reser jag till Sydamerika för att under nästan två veckor upptäcka vinerna, landskapet och maten. Hoppas ni vill följa mina äventyr via bloggen. Till dess önskar jag alla läsare ett GOTT NYTT ÅR och låter kalenderbitarna bland er kika på en sammanställning över bloggåret som gått via länken nedan

About 55,000 tourists visit Liechtenstein every year. This blog was viewed about 520 000 times in 2012. If it were Liechtenstein, it would take about 9 years for that many people to see it. Your blog had more visits than a small country in Europe!

Klicka för att se hela rapporten.

Mina tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner har varit väldigt populära. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stort sett över hela landet så de ska vara lätta att få tag på. Vill du göra något enkelt och billigt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.

Tjusigt och traditionellt till nyår är hummer och det blir inte mer klassiskt än

Hummer Thermidor

som självklart avnjuts med en klassisk, elegant champagne som

Pol Roger Brut Reserve

Varmrätten är fint nötkött inbakad med smakrika tillbehör nämligen

Biff Wellington

som serveras med ett kraftfullt, fruktigt och smakrikt vin från Priorat

2006 Finca el Puig

Middagen avslutas italienskt med en krämig och rik

Tiramisú

och den njuts med samma vin som desserten är smaksatt med

2008 Ruffino Vin Santo Serelle

Jag önskar alla bloggläsare och alla andra en riktigt GOD JUL!

Ta hand om varandra och njut i måttliga mängder av mat och dryck.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gjorde idag ett kort studiebesök på Ästad Gård där vi förlagt vårens 3-dagarsinternatet för sommelierkursen i Göteborg.

Det var en snudd på surrealistisk upplevelse att besöka denna anläggning mitt ute i ingenstans denna grå decembereftermiddag. På den gamla familjegården har det skapats en konferensanläggning som nog saknar motstycke i Sverige. Här har planterats tre hektar vingård på en sydvästsluttning och trots att den första skörden väntas först nästa höst så byggs ett imponerande vineri som likt ett förvuxet komplex i Fylke ska smälta in i den omgivande naturen komplett med vattenfall(!). Enbart den gröna solaris har planterats och vinstilarna, eventuellt mousserande, kommer att utveckals tillsammans med vinmakaren Lars Torstenson. En vågad och seriös satsning.

Om man tycker att vinodling i den halländska myllan är galet så ska man ta en titt på den lila spa-byn som ligger i skuggan av vineriet. Här känns miljön som en blandning av alpby, Körsbärsdalen och ett vattenland. Små stugor med olika bastuvarianter med tillhörande badtunnor och jacuzzis utmed dammar och vattenfall. Mest imponerande var den underjordiska bastun med glasade väggar ut mot en av dammarna där man kan svalka sig tillsammans med de loja laxarna.

Vi hoppade över ladan där ”Fångarna på gården” är inrättat för att ta oss till det 20 meter höga tornet inrett för höghöjdsaktiviteter. För den som är rädd för gravitationsutmaningar kan champagnebaren högst upp fungera som morot. Stärkt av bubblorna kan man sedan klättra en våning upp och svischa iväg ner 250 meter bort i 65 km/h via zip-lina. Jag kan knappt bärga mig.

En imponerande, förvånande och riktigt snyggt genomförd anläggning som jag ser fram emot att snart få besöka igen. Jag ska simma med laxar, klättra mot höjderna och dödsföraktande kasta mig ut i luften.

Ibland stannar man upp och undrar över namnet på ett vin. Varför heter ett vin från Sydafrika ”The Gunnar” och varför är det ett vikingaskepp på etiketten? Svaret är ganska enkelt (men lite långsökt). Familjen Gunn som grundade egendomen Iona kommer ursprungligen från Skottland och har spårat sina rötter till vikingarna. Gunnar var namnet på sonen till en vikingahövding.

Kan man bortse från det lite krystade namnet 2007 The Gunnar så döljer sig i buteljen ett riktigt trevligt vin av den klassiska bordeauxsammansättningen merlot, cabernet sauvignon och petit verdot. Egendomen ligger i det svala Elgin vilket ger vinet en slank elegans trots rik frukt och hela 14,5% alkohol.

Medelstor doft av mörka bär, svarta vinbär, läder, tobak, sot och mörka körsbär. Medelfyllig, mycket frisk smak med mörka bär, svarta vinbär, björnbar, mörk choklad, massor med mjuka tanniner, tobak och slank, sval fruktighet. Snyggt, välbalanserat med fint inflätad ekstruktur, stor drickbarhet och lång eftersmak.

Förutom de vita viner jag skrev om igår provades förstås ett gäng röda när Claes Lindquist från Vinunic höll en uppskattad provning på för på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Roligast var att jämföra en beaujolais på magnum från redan klassiska årgången 2009 med en Moreys-Saint-Denis från 1997. Nu var det inte någon vanlig bonn-beaujolais utan en Moulin-à-Vent från Château des Jacques som är kända för sina långlivade viner i bourgognestil. Kanske provningen allra bästa vin. Stor njutning idag men med decennier av utveckling framför sig. På ett svagt sluttande plan befinner sig dock Louis Jadots Morey-Saint-Denis med femton år på nacken. Njutbar idag för den med fäbless för mogna bourgogner och ”skitiga lakan”.

2009 Moulin-à-Vent Clos du Grand Carquelin. Medeldjup och blåröd färg. Stor, ganska intensiv och mörkbärig frukt med lätt stallighet, nytt läder, varm och rik frukt och solmogna skogshallon. Medelfyllig, mycket fruktig och frisk och nästan vibrerande av röda mogna bär och björnbär. Bakomliggande stramhet men mjuk struktur, kryddighet och mineralitet. Lång och mycket rik eftersmak. Ännu outvecklad men mycket njutbar.

1997 Morey-Saint-Denis. Ganska ljust röd färg med orange kant. Stor och utvecklad och lätt animalisk och lätt parfymerad doft (”skitiga lakan”), varma, syltiga jordgubbar, läder, svamp och lätt eldighet, mjuk och mogen men ännu uppfriskande syra, mjuka tanniner och röda, friska bär. Bra längd med ännu bra fokus i frukten. Fortfarande spänst men ska inte sparas.

Till vardags är mina frukostar spartanska men på söndagar kan det vara skönt med en lång och skön sittning med godsaker och morgontidningen (som vi numera bara har på helgen).

Provianterade lite igår på Möllans Ost. Det blev bröd från parisbageriet Poilâne, smör från Normandie och fantastisk yoghurt från La Fermier. De sistnämnda är av den där krämiga desserttypen med sylt i botten som fransmännen är så bra på. Dessa var extra lyxiga då de kom i små keramikkrus. Nu återstår problemet vad man ska göra med förpackningen. Känns ju dumt att slänga dem (hur ska de sopsorteras?) men vad ska man använda dem till? För knappa tjugan kan dock yoghurten verkligen rekommenderas för att sätta lite guldkant.

Kompletterat med ägg, blodapelsinjuice och kaffe så kändes det som en frukost i Frankrike och jag glömde nästan att snön yrde utanför.