Det finns så många fantastiska viner i Bourgogne men det är sällan man kan sätta en fyndstämpel på dem. Priserna är dessvärre genomgående höga för de bättre kvaliteterna. Därför är det extra roligt att hitta inte bara en, utan två fyndbourgogner.

Egendomen Au Pied du Mont Chauve ägs av familjen Picard som bland annat också äger Chateau de Chassagne-Montrachet. De köpte den förfallna egendomen 1997 och har ägnat de senaste tjugo åren till att lyfta de kvaliteten på 27 hektaren. Vingårdarna arbetas med häst och vinmakningen är traditionell. Resultatet är viner med otvetydig prägel av klassisk Côte du Beaune.

Det röda 2015 Au Pied du Mont Chauve Bourgogne Pinot Noir levererar elegant sammetslen komplex rödbärighet med fin ekfatskrydda, örtighet och mycket lång frisk eftersmak. Ren njutning och hade någon sagt att det var en Beaune 1er Cru så hade jag inte varit förvånad! Vita 2015 Au Pied du Mont Chauve Bourgogne Chardonnay har en rik, smörig och nötig karaktär som kompletterar den rika, friska  frukten av citrus och gulstenfrukt som sömlöst går ihop medfin fatstruktur. Vinet skulle kunna passera som en Meursault eller Saint-Aubin utan problem.

Bourgogner av denna kvalitet brukar kosta minst en hundralapp till. 2400 flaskor av varje har köpts in och det finns spridda buteljer kvar runt om i landet. Försök att lägga vantarna på ett par stycken. Själv köpte jag tolv av varje utan att tveka.

Vinerna får ett extra lyft ur detta bourgogneglas. Bourgognekartan på bilden hittar du här.

Säger man ”rioja” så tänker de flesta på rött vin.  Det är inte så konstigt med tanke på att den absoluta majoriteten av vinerna är just röda. De vita är i de flesta fall ganska enkla  men det finns exempel på helt enastående stora viner. Den dominerande druvan viura kan ge upphov till viner som klarar mycket lång fat- och flasklagring och några producenter levererar vin av rent burgundiska kvaliteter.

Därför är det kul att 2016 Tobia Blanco nu finns tillgängligt på Systembolaget så fler kan prova på rioja i annan klädedräkt – en blekgul bekväm linnekostym med lite struktur. Vinet är dominerat av druvan viura och har jäst på ameraknst ekfat som de sedan också lagrats på i tre månader. Resultatet är en stor doft av gul frukt, frisk citrus och ett uns av brynt smör och hasselnötter. Smaken är fyllig, gulfruktig med toner av aprikos, ananas, mogen citrus,  lätt rostad karaktär från faten men framför allt en fantastiskt pigg och frisk syra och med en avslutande bitter klackspark av citrusskalsbeska. Härligt smakrikt och samtidigt klunkvänligt och matanpassat. Drack till grönsaksbiffar med garam masala men kan tänka mig smakrika fiskrätter, ost- och charktallrik eller ”gråtande kyckling”. Till exempel. Ett fynd för 99 kronor!

Smakar extra bra i detta bourgogneglas som är min favorit till smakrika fatlagrade vita viner.

Lite malbec-tema har det varit för mig denna vecka. Av en tillfällighet fick jag i uppdrag att skriva en text om malbec och från annat håll fick jag två flaskor vin att prova.

Jag är verkligen inget fan av denna blå druva, den talar nämligen inte till mig så som den oftast uttrycker sig i Argentina. Mycket mörk frukt och kraft och ofta i avsaknad av elegans. Det krävs enligt min mening två saker för att det ska börja hända grejer med malbec. För det första krävs svalare klimat och/eller odling på hög höjd som lyfter syran som ofta är lite låg. Sen gör sig malbec bäst när den får sällskap av en eller fler andra druvor, några procent av exempelvis cabernet sauvignon gör att vinet öppnas upp.

Vinerna jag fick för att prova kommer från firman Piatelli Vineyards och kommer från regionen Salta. Här i den norra delen av Argentina hittar vi världens högst belägna vingårdar, ända upp till 3000 meters höjd, de provade vinerna kommer båda från vingårdar på cirka 2000 meter. Närheten till ekvatorn ger höga temperaturer men höjden ger svalka, stora temperaturskillnader mellan natt och dag samt intensivt solljus. Dessa förutsättningar ger viner med både rik, intensiv frukt samt fin syra.

2017 Piatelli Premium Malbec är ett för prisklassen förvånansvärt elegant och komplext vin. Jag hittar en tydligt rökig ton, mörk bitter choklad och en nästan jordig eller sotig ton parad med rik doft av mörka bär som skogshallon och björnbär. Maken medelfyllig och fruktig med massor av fräscha röda bär som dominerar över mörkare frukt och björnbär. Riktigt slank och läskande för en ren malbec.

2014 Piatelli Arlene är ett riktigt prestigevin med 18 månader på små franska och amerikanska fat och en blandning på 91% malbec, 7% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Den kompakta, nästan svarta färgen, är lite illavarslande men doften undanröjer farhågorna. Stor, öppen aromatisk av viol, björnbär, plommon, svarta vinbär, eucalyptus, salmiak samt den lite sotigt rökiga tonen från det förra vinet. Smaken är fyllig, fokuserad och massor av mycket fina pudertanniner och härligt friska syror,  röda fräscha bär och lätt och anslag av viol och jord i den mycket långa eftersmaken. Älskar hur den rika, mogna och nästan syltiga fruktigheten övergår i en slank rödbärsfruktig syrasvans. Riktigt bra!

Provade vinerna i nya favoritglasen. En uppdaterad vinkarta över Argentina och övrigaSydamerika.

Nu har Mats-Eric ”Äkta Vara” Nilsson tagit sig an vinbranschen i den nya boken Château Vadå om det ”okända fusket” med vin. Ni vet det där hemliga som är så okänt att det tagits upp i två mycket uppmärksammade program i våra största tv-kanaler på bästa sändningstid.

Det tar inte särskilt många timmar att läsa igenom boken som är full av anekdoter, citat från personer i branschen, trötta och daterade exempel och många utdrag ur betydligt bättre böcker i ämnet. Större delen av boken går ut på att plocka upp extrema exempel och svepande smeta dem över en hel bransch. Sista delen i boken tar upp hur man kan lära sig att uppskatta ”naturviner”. Tendentiös journalistik i sin prydno.

Detta är en bok för dig som…

• …missat Uppdrag Gransknings och Kalla Faktas ”granskningar”
• …lever i föreställningen att reklam är konsumentinformation
• …inte vet hur marknadskrafterna fungerar
• …tror att du får en genuin hantverksprodukt i din bag-in-box
• …har ett intresse för konspirationsteorier
• …är rädd för E-nummer

Om du inte motsvarar kriterierna ovan så rekommenderas att…

• …du köper bättre viner, det vill säga inte billigt och massproducerat
• …du köper ”Understanding Wine Technology”  (rekommenderad läsning på sommelierutbildningen) och ”Authentic Wine” som flitigt citeras i boken

Du kan också läsa min bloggpost om tillsatser i vin  eller om du vill lära mer om vin i allmänhet köpa boken VIN som jag översatt. I den finns också ett nytt kapitel om svenskt vin som jag skrivit.

Det är ett fullständigt mysterium att jag inte bloggat om detta vin tidigare. Var helt övertygad om att det var gjort men kan inte hitta ett spår någonstans.

Strax efter resan till Australien i vårvintras upptäckte jag att det dykt upp ett vin från fantastiska Tasmanien på Systembolaget. Av en händelse var det från Stefano Lubiana som vi besökte och där jag hittade ett av mina absoluta favoritviner under de två veckorna. Därför särskilt kul att kunna tipsa om Stefano Lubiana ”Primavera” Chardonnay som är ett bra exempel både  på tasmansk väldoft och modern, slank australiensisk chardonnay. Här finns stor doft av vita plommor, vita persikor, päron och citronzest och en slank, frisk smak med fokuserad citrusfruktighet och en lite aprikosfetma som nästan helt döljer den lilla diskreta fattonen. Ett fynd för 149 kr, särskilt med tanke på att  vinet kostar 210 kr på plats.

Det finns även en trevlig riesling från Stefano Lubiana väl värd att prova.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas. Här finns en riktigt snygg och uppdaterad vinkarta över Australien.

Det blev tyvärr inte jättemånga bloggposter från min intensiva resa i Australien i vintras. Tempot var helt enkelt för högt och när jag kom hem tog det vanliga livet vid. Jag skrev faktiskt inte något alls om Great Southern sydväst om Margaret River som vi besökte de allra sista dagarna. I Great Southern, som brukar kallas ”världens mest avlägsna vinregion” finns en fantastisk mångfald av viner och spännande producenter väl värda att upptäcka. Här fick vi ett mycket intressant besök hos Frankland Estate som tagit namn av regionen Franland River som ligger ungefär hälvvägs mella Margaret River och Albany.

Frankland Estate är kanske mest känt för sina mycket fina viner av riesling men under middagen berättade de att de precis fått veta att en chardonnay de offererat hade köpts in av Systembolaget. Nu har den kommit ut på hyllorna och jag har provat.

2017 Frankland Estate Chardonnay är ett mycket bra exempel på en ”modern aussie chardonnay”. Denna stil har jag tagit upp flera gånger på bloggen och har du inte provat dessa viner tidigare så är det slut på ursäkterna nu.

Vinet bjuder på massor av citrus, lime, citronzest i doften och ett intressant inslag av smultron. Smaken är torr och mycket frisk med en fokuserad smak av mogen citrus, päron och en distinkt karaktär av persika – nästan så man förnimmer det sammetslena perikoskalet i gommen. Faten är så diskreta att de knappt märks bakom den slanka frukten. Lång och elegant eftersmak. Ett klockrent fynf för futtiga 99 kronor. Detta är i princip det enda vita vin du behöver i sommar. Prova vinet till ”The Verve Pizza” som jag komponerade speciellt för denna typ av chardonnay. Jag gjorde en enklare variant av den där jag ersatte pizzadegen med tortillabröd och gräddade den några minuter på en pizzasten på grillen.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under den två veckor långa vinresan i Australien jag är på just nu är princip varje vaken stund schemalagd. Det är ett galet ambitiöst program som löpergenom fem av Australiens stater som en väloljad maskin eller som någon i gruppen uttryckte det ”med en militär precision som vid ett 14-dagars kungligt bröllop”.

Besöken har nästan helt varit fokuserade på mindre och familjeägda egendomar. Ett mer eller mindre stående inslag har varit ”Artisan Producers Event”, det vill säga kombination av middag, provning och möten med mycket små hantverksmässiga producenter från de områden vi för tillfället besöker. Många av dem fanns inte påkartan när jag var i Australien för tre årsedan och de flesta spelar på vad som kallas ”vänstra planhalvan”, alltså vad vi skulle kalla ”naturviner”, medan andra är mer av traditionalister. Vi har lyckats beta av Canberra och New South Wales, Beechworth och North East Victoria, Yarra Valley, Tasmanien (fast det är förvisso nästan alla små hantverksproducenter), Adelaide Hills, McLaren Vale, Margaret och slutligen det mest avlägsna av världens vinområden; Great Southern.

Mötena har varit av varierande art. Från små minimässor som avslutats med alla flaskor på bordet på en liten restaurang, en barbeque där flaskor och vinmakare roterat mellan borden till happenings i ett vinmakarskjul i obygden där man slevat upp chili ur en gryta och. Ofta smått kaosartat men alltid intressant.

För mig som är lite traditionell i min smakinriktning har det varit mycket lärorikt att metodiskt utsatts för osvavlade, orangea, grumliga viner, alla möjliga kulörer av petnat, samt fundera över varför i herrans namn man blandar grenache med riesling. Generellt kan sägas att denna typ av viner görs bättre i Australien än i Europa i min mening. Kan bero på bättre mognad i druvorna men förmodligen på mer tekniskt kunnande och tradition av hygien i vinerierna.

Jag har hittat ett och annat riktigt bra, ganska mycket spretigt men mycket lite som varit dåligt, nästan inget alls faktiskt (förutom en ”vin jaune” som förmodligen var rent hälsovådlig). Jag har lärt mig att uppskatta vita viner med lång skalkontakt (vem hade trott att en riesling med 24 månader på skalen skulle vara drickbar?) men framför allt insett att cabernet sauvignon blir fantastisk när den jäser helt eller delvis med hela klasar. Om någon druva klarar av att vara lite ”funky” så är det cabernet!

Farbrorn har gått och blivit lite småhipster.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under dagarna i McLaren Vale besökte vi bland annat Gemtree Wines som drivs av Mike och Melissa Brown.  De bedriver sin odling ekologiskt och biodynamiskt så fokus låg på regionens hållbarhetsarbete (SAW) som de är djupt involverade i. Det blev en intressant uppdatering för mig då jag besökte dem på resan 2014. 

Vinodlingen i McLaren Valle drivs idag till 45% hållbart och 10% är certifierad ekologiskt/biodynamiskt. Detta gör dem till Australiens ”grönaste” region. Bland annat beror detpå att klimatet gör detlätt att odlautan bekämpningsmedel men framförallt på ett mycket medvetet arbete från odlarna. Grundtanken är ”generational farming”, det vill säga att man ska lämna över jorden till nästa generation i bättre skick än man fick den. 

Hela arbetet bygger frivillighet och på transparans. När man snsluter sig får man tillgång till enservermeden mjukvara där allt man gör i sitt arbete förs in som data. Det gäller mängden bekämpningsmedel, åtgång av vatten och drivmedel, plantering av andra grödor för biodíversitet, löner till anställda och så vidare. Detta omvandlas till poäng och kommer ut som diagram och poång. Det allra viktigaste är att samtliga producenter involverade i programmet kan se varandras data. Total transparans. Denna modell har nu ocks spridits till Clare Valley, Barossa, Adelaide Hills, Langhorne Creek samt Granite Belt och fler är på gång.

Vid förra besöket blev jag så inspirerad att jag kort därefter skrev en text om hållbar odling. Efterom jag tycker att den tål att läsas igen så återanvänder jag den här nedanför i sann återbruksanda. Håll tillgodo.

Under vinresan i Australien besökte vi McLaren Vale och fick se hur de arbetar med ett hållbart sätt att odla vin. Det var mycket intressant och flera kloka saker sades. Bland annat konstaterade Mike Brown från Gemtree Wines att ”sustainability is not an option” – det vill säga att hållbarhet inte är ett alternativ, det är den enda vägen. Innan jag fortsätter kan vi bara låta detta sjunka in och konstatera att hållbarhet är den enda vägen för mänskligheten både vad gäller produktion och konsumtion. Vi kan kanske anse detta vara en avslutad diskussion då det inte är många som skulle argumentera mot detta.

Med detta sagt så kommer nästa fråga; Är ekologisk odling svaret?

Av världens totala areal av ekologisk odling finns en tredjedel i Europa. Trots detta är endast 2,2% av den europeiska arealen ekologiskt certifierad (siffror från 2012). Även om arealen stadigt ökar så inser man att ekologisk odling inom överskådlig tid inte kommer att ha någon större effekt på vår miljö. I många delar av Europa och världen är det också svårt att helt gå över till ekologisk odling och man kan ha många olika problem tampas med. Det har man insett i McLAren Vale och Mike Brown konstaterade att ”systems needs to be local. We seek no certification but continuous improvement instead”. Odlarna där arbetar med de problem och förutsättningar men har lokalt och söker och skapar hållbara lösningar som ligger utanför de gängse systemen. Ekologisk certifiering hade bara hindrat dem i deras arbete och dessutom utestängt många odlare att delta i utvecklingsarbetet. Detta är samma tankegång som Michael Back på Backsberg Wines i Sydafrika har. De har under många år varit pionjärer inom hållbar vinodling men hans inställning är att ”om du är en purist så missar du så många möjligheter och val och stänger dörrar”.

Vad man måste förstå är att certifierad ekologisk odling (och det är den det handlar om) är uteslutande och utestängande. Om du inte når upp till till samtliga krav eller avviker på någon punkt så är din odling inte ekologisk. Hållbar odling som oräkneliga organisationer främjar och bedriver runt om i världen (sustainable vinegrowing, lutte raisonnée, agriculture durable osv) är däremot inkluderande. Man arbetar, liksom i McLaren Vale, med att informera, utbilda, stödja och utveckla metoder för att kraftigt begränsa användningen av bekämpningsmedel och handelsgödsel. I detta arbete ingår också transporter, vattenförbrukning, förpackning, energi, etik samt ibland även social och ekonomisk hållbarhet. De två sistnämnda är i det längre perspektivet en förutsättning för hållbarheten.

Jordbrukare, oavsett om det handlar om potatis eller druvor, vill givetvis inte förstöra miljön där de verkar. Kan de undvika dyra och farliga medel så är det självklart att de kommer att göra det. Genom ett brett hållbarhetsarbete baserat på samarbete, utbildning, forskning, lagstiftning och understött genom en identifierbar märkning så kan vi komma mycket långt. Ett lysande exempel på detta är Sydafrika. Jag har tidigare skrivit om hur man var först med en nationell märkning av vinerna som garanterar både ursprung och ett hållbart jordbruk. På bara ett par år har nu hela 97% av producenterna anslutit sig och man ser redan hur ekosystemet kommer i balans, djur och växtarter återvänder och vattennivåer stiger. Med landets enorma artrikedom har man ett stort ansvar och redan idag har det skapats 1,3 ha naturskyddsområden per 1 ha vingårdar. Detta sker i stor utsträckning genom den ideella organisationen Biodiversity & Wine Initiative där en tredjedel av vinerierna idag är engagerade. Det intressanta är att trots den genomgående mycket höga medvetenheten och aktiva miljöarbetet bland vinproducenterna så är det bara runt en handfull som är certifierat ekologiska.

Om många gör lite så ger det en större effekt än om några få gör mycket. Att stirra sig blind på ekologisk odling som lösningen och se all annan odling som ”konventionell” och ”dålig” gagnar ingen utom möjligen de certifierade producenterna. Vi måste lyfta blicken och se helheten. I den bilden ingår också vår egen konsumtion och vårt handlande.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter Adelaide Hills åkte vi söderut mot McLaren Vale som kanske mest är känt för typisk australiensiska viner med alkohol, rik frukt och fyllighet av druvan shiraz. Även om shiraz fortfarande hittas i en majoritet av vingårdarna är det andra druvor och stilar som idag väcker intresse. Spännande är att hitta massor av vita viner av italienska vermentino och fiano samt röda av montepulciano, sagrantino och montepulciano. Att de italienska druvorna kommer starkt kan spåras till de ursprungliga italienska invandrarna och de druvosorter de tog med sig till området. Vi fick prova massor av lättare friska röda, vita och roséviner under en lunch på fantastiska Star of Greece med utsikt över oceanen.

Innan dess var det dags för en masterclass på egendomen Yangarra om den druva som mer än andra idag kanske profilerar McLaren Vale: grenache.

Vi fick bland annat möta Bernard Smart som för 70 år sedan planterade vingården High Sands på en av de mest intressanta sandiga jordmånerna i McLaren Vale. Han berättade om hur vinindustrin såg ut för och hur de stora jättarna i vinbranschen styrde mycket av verksamheten. Grenache tog upp stora arealer men ansågs inte vara någon kvalitetsdruva och resultatet var att man under 1980-talet drog upp gamla planeringar av grenache och andra medelhavsdruvor ersatte med merlot, cabernet sauvignon och shiraz. Idag återplanterar man de ursprungliga druvorterna igen men grenache står fortfarande bara för 8% av planteringarna.

Grenache lämpar sig väl i McLaren Vale. Druvan som trivs i varma till heta klimat har den speciella egenskapen att när den nått full sockermognad så kan den hänga kvar på vinstocken länge för att fortsätta utveckla aromer utan att syran och friskheten försvinner. Dagarna i regionen kan bli mycket varma men tack vare havets modererande effekt och den svala nattluften från Mount Lofty så får vinerna fin arom och friskhet.                            

Det finns mycket gamla vingårdar med grenache i Australien, en del ända från andra halvan av 1800-talet. Anledningen till att dessa överlevt ekonomisk deprssion, två världskrig och organiserad upprotnig är att de alltid, från att de varit unga, gett bra kvalitet och god skörd. En annan orsak är att de gör utmärkta ”bathtub wines”, det vill säga viner som man fixar till hemma i en balja. Sådan kvalitet gör att en vinstock överlever i ett sekel.

2016 Kay Brothers Griffons Key. Medeldjupt rubinröd. Medelstor lätt aromatisk doft av friska röda bär, liten eldighet och sötlakrits. Nästan fyllig, frisk, mycket fint sandig men väldistribuerade tanniner, fräsch fruktighet som samtidigt är nästan köttig. Nyanserad kryddighet, peppar, lagerblad i lång eftersmak.

2016 Yangarra Estate Vineyard Ovitelli Grenache. (Vinifierad i cementägg) Medeldjupt rubinröd. Ganska liten men fruktig doft med någon aromatisk ton. Fyllig men elegant smak med mycket friska syror, tuggig mörk fruktighet parad med friska röda bär, sötlakrits, peppar, chiliaromatik, mycket fina tanniner som ligger i hela gommen.

2016 Wirra Wirra Absconder Grenache. Nästan djup och prurpurfärgad. Medelstor, något eldig, kryddig, eukalyptus, mogna röda och blå bär. Medelfyllig, frisk elegant med slank röd frukt, välstrukturerade tanniner, aromatisk ekarom, lång torr eftersmak.

2016 Hardys Tintara Grenache Reserve. Djup purpur. Stor tydlig doft av mogna solvarma bär, ceder, sötkryddig, kanel och en ton av eukalyptus. Fyllig, mycket smakrik med stram struktur, fokuserad röd och mörk bärfrukt, mycket lång och nästan intensiv eftersmak.

2015 Willalunga 100 ”The Hundred” Single Vineyard Clarendon Grenache. Ganska ljust rubinröd. Stor något utvecklad, lite knäckig ton parad med röda friska bär och en lätt aromatisk fatton. Medelfyllig med mycket lätt frisk, elegant munkänsla, röd frisk bärfrukt, något rökigt inslag. Bra längd men lite glesa tanniner och någon bitterhet i avslutet.

2015 Yangarra Estate Vineyard High Sands Grenache (Bernard Smarts 70-åriga bush wines). Medeldjupt purpur. Stor, uttrycksfull doft med liten eldighet, sötkryddig, piptobak, mogna mörka bär. Fyllig, lftig fruktighet av mogna röda bär, mycket frisk, stadiga, fina tanniner, ganska tydligen ek, smakrik, lång kryddig eftersmak.

2015 Brekkers Grenache. Ljust rubinröd. Stor, rik, aromatisk lite eldig, kryddig doft, lite flyktig ton. Medelfyllig, mycket frisk smak, röda mogna bär, tydlig grenachekryddighet, mycket fina lätta tanniner, lång elegant eftersmak med lakrits och lite tobak.

2013 d’Arenberg Derelict Vineyard Grenache. Medeldjupt blåröd. Stor, nyanserad, komplex, utvecklad doft med kryddighet, läder, knäck och chili. Fyllig, frisk, välstrukturerad, ovanligt stadiga tanniner för grenache, massor av mogen fokuserad rödfruktighet. Lång nyanserat kryddig eftersmak.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter Tasmanien flög vi till Adelaide Hills där första stoppet var Hahndorf Hill Winery (HHW) och en provning av ”alternativa” druvsorter. På agendan stod fiano, arneis, aglianico, nebbiolo, mencia, montepulciano samt grüner veltliner. För sex år sedan framhölls sauvignon blanc som den profilerad druvan för Adelaide Hills men mycket har hänt sedan dess.

Idag framhålls Österrikes ”natonaldruva” grüner veltliner som framtidsdruvan. Detta är tack vare hårt arbete av Larry Jacobs och Marc Dobson Hahndorf Hill Winery. Efter att Larry sålt framgångsrika sydafrikanska Mulderbosch som han grundat flyttade paret till Adelaide Hills 1997. Där började de utforska vilken druva som skulle fungera bäst i klimatet som är det svalaste på Australiens fastland. Under högsommaren när dagstemperaturen kan nå upp till närmare 30° kan termometern på natten sjunka till 5°! Det är den stora temperaturvariationen under dygnet som gör att klimatet räknas som svalt. De friska nätterna framhäver aromatisk karaktär  och friskhet i druvorna.

Efter många resor i vinregioner kom Larry och Marc fram till att grûner veltliner borde vara bästa valet. Problemet var bara att de enda två odlingarna av grüner veltliner i Australien var planterade med lite problematiska kloner. Man var därför tvungna att importera plantor vilket på grund av Australiens extremt strikta karantänbestämmelser är en mycket lång, komplicerad och framför allt dyr affär.

När man fått plantor av tre österrikiska kloner i jorden och efter några år en rimlig skörd så insåg man att man hittat rätt och lanserade sitt första vin GRU 2009.

Man var så nöjd med resultatet och fick så mycket uppmärksamhet att man beslöt sig för att sprida druvsorten. Trots att man investerat så mycket så beslöt man att skänka sticklingar till alla vinodlare som ville prova. Förutsättningen var att det vara odlare i Adelaide Hills.

Idag är de 35 vinproducenter som odlar och buteljerar grüner veltliner och druvan har verkligen blivit regionens nya stjärsnskott. Enda nackdelen? Det kommer att öka på förvirringen ”Australia” och ”Austria” (Österrike).

2017 Gru Gruner Veltliner. Stor, grön doft av äpplen, gräs, gurka, lime och nästan övertydlig vitpepparkaraktär. Torr, medelfyllig, mycket frisk, strukturerad ”tuggig” frukt. Gröna aromer som Granny Smith, lång, ren och smakrik med salivutsöndrande syra. Stram, fruktig och välstrukturerad.

2017 White Mischief Gruner Veltliner. Medelstor doft av söt citrus, gulfruktig, gurka och gröna äpplen, något pepprig. Medelfyllig, frisk, mycket fruktig men fint strukturerad med karaktär av mogen citrus, limezest, gurka och en lång generös eftersmak.

2016 Reserve Gruner Veltliner. Stor, fruktig, frisk doft med en mycket diskret fatton, mogen citrus, omogen honungsmelon, lätt kryddig. Fyllig, koncentrerad, smakrik, melonfruktig, citrus, frisk, fet fruktighet, nästan oljig karaktär.

2016 Green Angel Gruner Veltliner Late Harvest. Stor komplex doft av lemoncurd, lime, honung, gula plommon och aning saffran. Medelfyllig, mycket frisk, snyggt balanserad simmig sötma, lång eftersmak med friskt avslut.

2017 Blaufränkish Blueblood. Medelstor, frisk, nyanserad doft av röda och blå bär, lite eldig, kryddig. Medelfyllig, frisk, mjuk, bärig och kryddig med nyanserad, elegant och lite pinot-aktig stil med lång eftersmak.

Här är en riktigt bra och snygg vinkarta över Australien.