Château Rollan de By är ett slott i hjärtat av det klassiska Bordeaux som verkligen ligger i framkant: modern stil, hög jämn kvalitet och samtidigt en sansad prisbild. Jag har tidigare skrivit om 2005 Château Rollan de By som är en cru bourgeois och beskrev det då så här:

Djup blåröd färg. Stor, fruktig, mörka bär, svarta vinbär, ceder, kaffe, laktrits, mynta, sot. Fyllig, mycket fruktig, silkiga tanniner, bra syra, svarta vinbär, hallon, mörka körsbär, kaffe, tobak, lakrits. Lång, fruktig och balanserad eftersmak med elgant avslut. Snyggt, modernt och mycket bra till pengen!

För 250 kronor ger ovanstående verkligt mycket vin och karaktär för pengen. Men till vardags är det ändå en hel del att lägga på en flaska. Då är det läge att satsa på 2009 La Demoiselle de By som är ett enklare vin från samma egendom som kostar i sammanhanget mycket blygsamma 99 kronor. Enda kruxet är att vinet ligger på beställningssortimentet, men det är väl värt att vänta på några dagar.

Medeldjup, klart blåröd färg. Ganska stor, tydligt bärig doft av röda körsbär, röda vinbär, plommon, lite grönt örtiga inslag och sötlakrits. Medelfyllig, mycket frisk syra, slank fruktighet med bra fokus, röda körsbär, svarta vinbär och tydlig karaktär av sötlakrits och salmiak med liten ton av grön paprika i den långa balanserade eftersmaken. Måttliga tanniner och bra stramhet. Ingen komplexitet men oklanderligt och snyggt och bra bordeauxkaraktär.

Följ bloggen på Facebook!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är intressant att läsa amerikanska matbloggar. Man lägger ganska snart märke till vissa mönster. Är det möjligt så serveras helst både mat och dryck ur syltburkar. Det finns också ett omättligt behov av dippsåser och aptitretare. Fantasirikedomen i hur man dekorerar och presenterar maten är outsinlig. De flesta recepten är mycket enkla.

Det sistnämnda visar sig i att om man kan undvika att skala en potatis, hacka en lök eller röra ihop något så gör man det. Många recept består i princip av instruktioner om hur man blandar eller monterar ihop hel- och halvfabrikat av produkter med kända varumärken och man presenterar ofta receptet med att ställa upp ingredienserna på bild. Originalet till detta receptet är inget undantag. Jag bytte ut Pepsi Light (!) mot Dr Pepper men använde i övrigt de angivna märkena som givetvis kan ersättas med liknande produkter.

Endast fyra (4) ingredienser totalt till denna pulled pork. Det kan jämföras med den långa listan till min variant som jag kallade fläskflams. Resultatet blev riktigt bra även om jag nästa gång tänker dra i en del chili vid tillagningen. Ät ljummen på en knäckemacka som rillette eller blanda med bönor, chili och tomatsås till en enkel gryta. Allra godast är att göra en flamsburgare. Rosta delade källarfranskor i en torr stekpanna och montera ihop burgarna med köttet, skivad rödlök, tomat, majonäs, dijonsenap och tabasco. Galet smarrigt!

Klappa in 1000-1500 g fläskkarré med rejält med Lawry’s Kryddsalt (eller liknande). Häll 3 dl Dr Pepper (eller cola) och 2 dl Sweet Baby Ray’s Barbeque Sauce (eller liknande) i en ugnssäker gryta och lägg ner köttet. Koka hastigt upp på spisen, på med locket och sätt sedan i i ugnen på 125° i 4-5 timmar. Dra isär köttet med två gafflar och låt sedan stå och dra någon timme under lock. Ta upp köttet med hålslev och se till att det mesta av vätskan rinner av.

Följ bloggen på Facebook!

Här kommer ett tips på en riktigt bra cava för den som inte fattat hur bra dessa mousserande spanska viner kan vara.

2009 L’Hereu de Raventós i Blanc är så långt ifrån den halvtorra, jordiga, gummiosande och rustika stilen som många förknippar med cava. Istället hittar vi en ren, fin doft av citrus och gröna och gula äpplen och en liten rökighet. Smaken är knastertorr och mycket frisk med mycket fina bubblor, massor med citrus och en lång, elegant och mycket mineralstram eftersmak. Perfekt som aperitif, till smakrika tapas eller till färska skaldjur. Riktigt bra för precis under hundralappen.

Här kan du läsa om när jag besökte bodegan.

Följ bloggen på Facebook!

Förra veckan återupptäckte jag hasselnötskrämen Nutella och improviserade ihop en get- och nutellaglass. Lite förvånad var jag allt av den enorma och plötsliga störtexponeringen av produkten som lyckades få mig att efter decennier köpa den igen. När Tina Nordström bara ett par dagar senare står och lagar nutellamousse i tv med Johan Glans så började det klarna.

Jag har en hemlig förälskelse i Tina Nordström men jag kan ändå inte undgå att se sambandet mellan marknadsföringen av en hasselnötskräm på bästa plats i butiken och att varumärket nämns tretton (13) gånger på knappt tio minuter under bästa sändningstid. Tittar man dessutom närmare på klippet så ser man att  Tina häller en mycket lös kräm i burken för att senare ta fram en fluffig mousse. Ser märkligt ut. Det publicerade recept ger inget svar heller. Jag har inte testat det men kan för mitt liv inte få ihop att det skulle kunna bli en mousse. Gjorde en egen variant istället. Mycket lyckad.

På svag värme rör du ihop 100 g (1 dl) Nutella eller annan hasselnötskräm med ett par matskedar vispgrädde.  Vispa snabbt ned en äggula. Rör i 1-2 msk av din fatlagrade favoritsprit (typ armagnac, konjak eller calvados). Vänd ner nutellasmeten i 3 dl hårt vispad grädde. Sleva upp i 4-6 små portionsskålar och låt stelna ett par timmar i kylen. Ät som den är eller servera toppad med färska hallon.

Följ bloggen på Facebook!

Jag har precis upptäckt Pinterest och är helt uppslukad av alla recept som folk tipsar om. Det är nästan uteslutande amerikanska recept och det är på en gång otroligt intressant, aptit- och skrattretande. Det är inte ofta man sitter och garvar högt när man läser matbloggar.

Just det här receptet far runt som ett virus just nu och omdömena är galet positiva. Jag vet inte om jag skulle kalla det ”världens godaste” eller ”så god att det inte kan beskrivas” men med tanke på de få ingredienserna och enkla tillagningen är resultatet slående bra. Som av en händelse ganska snarlik i ingredienser som laxen härom dagen.

Vispa samman 0,5 dl lönnsirap, 1 dl dijonsenap, 1 msk sherryvinäger (eller annan vinäger) och 0,5 tsk rosmarin. Salta och peppra 500 g kycklinlårfiléer och lägg i en smörad form. Slå över senapssåsen och vänd kycklingen så att den helt täcks. Ställ in i ugn på 200°. Efter cirka 40 minuter är det hela klart.

Receptet dök först upp här men det är detta som snurrar runt på Pinterest.

En seglivad uppfattning jag ofta möter när jag håller provningar är att franska viner antingen är ”fina men jättedyra” eller ”billiga och dåliga”. Min egen uppfattning är att vill man ha bra och intressanta viner men inte betala för mycket så är Frankrike en skattkista. Om man som Frankrike producerar ungefär 20% av allt vin i världen så bör det rent matematiskt finnas en hel del godbitar i alla prisklasser.

Även om man har en snäv budget behöver man inte nöja sig med bords- eller lantviner då det även i de klassiska distrikten finns välgjorda och trevliga viner att hitta. Bland vita viner under hundralappen har jag några stående rekommendationer. 2011 Château Bonnet från Bordeaux som alltid leverar krispigt friska, ganska lätta, grönfruktiga och avmätt aromatiska viner i jämn kvalitet. Lite mer fyllighet och gul fruktighet hittar man i 2011 Mâcon-Villages Chardonnay som levererar vit bourgogne till budgetpris.

Nu har jag dessutom hittat två röda viner som kan rekommenderas. 2010 Mâcon Rouge Rochebin är en röd bourgogne och kommer från samma region som det sistnämnda vita ovan. Området är inte särskilt känt för sina röda viner då de oftast inte framställs pinot noir men av druvan gamay liksom vinerna från det sydliga granndistriktet Beaujolais. Likheterna är också uppenbara.

Ljus röd färg. Ganska liten bärig doft av sommarbär. Lätt, mjukt och mycket friskt vin som är förföriskt lättdrucket. Bara enkelt och charmigt med massor av röda bär som knappt mogna jordgubbar, hallon, röda vinbär och röda körsbär. Inte tillstymmelse till komplexitet men perfekt till kallskuret och serverat svalt på picknicken.

Ett helt annat temperament har 2010 Terre de Mistral från Côtes du Rhône längre söderut. Det är inte mer än två veckor sedan jag rekommenderade ett annat vin från samma område. Det här är en ganska tuff utmanare.

Färgen är mörkare och redan på den lite eldiga doften känner man det varmare klimatet och de typiskt örtiga tonerna med inslag av lavendel, kryddpeppar och mörka bär. Smaken är mjuk även här, syran frisk men mer kropp och fyllighet och en fruktighet som här är sötaktigt mogen och massor av kryddighet som ger lite dimension. Vinet är ofiltrerat (förbluffande för ett vin för 67 kronor!) och kan därför ha lite fällning vilket bara är ett ”problem” i sista glaset. Glöm alla tråkiga bag-in-box-viner! Här är sommarens grillvin!

Två välgjorda, enkla och ärliga viner till riktigt bra pris. Skruvkork på båda dessutom.

Jag börjar undra om inte Cook’s Illustrated Cookbook är den enda kokbok man behöver. Samtliga recept jag testat har varit fantastiskt bra och med instruktionerna i ryggen är det lätt att improvisera.

Igår tog jag upp en bit salmalax ur frysen och kollade i kokboken efter laxrecept. Hittade ett som vid första anblick verkade ganska märkligt då det bland annat ingick bourbon, grov senap, vinäger och lönnsirap. Jag utgick ifrån vad jag hade hemma, anpassade receptet lite grand och fick ett riktigt bra resulta; saftig lax och en sötsyrlig, smakrik och pikant sås.

För 3 personer: Skär 2 citroner i skivor och lägg dem i en traktörpanna så att de täcker botten. Vispa samman 3 msk lönnsirap (eller 2 msk vanlig sirap), 2 msk grovkornig fransk senap, 1 msk äppelcidervinäger, 2 msk konjak (annan brandy, calvados eller bourbon går också bra) och en tunt skivad schalottenlök. Häll blandningen över citronerna och addera även 2 dl vatten. Skär 400 g fin, skinnfri laxfilé i jämnstora portionsbitar och placera på citronskivorna. Koka upp, lägg på locket och sänk temperaturen så det bara sjuder sakta. Efter cirka 10 minuter bör laxen vara färdig beroende på storlek. Ta upp laxen tillsammans med citronskivorna och lägg på ett fat och täck med folie. Höj temperaturen och koka ihop skyn tills lite drygt 1 dl återstår. Slå i 1 dl vispgrädde och smaka av med salt (ca 0,5 tsk) och nymalen svartpeppar. Salta och peppar laxen lägg upp på tallrikar (citronen ska inte vara med) och häll såsen över. Jag serverade med kokta, klyftade nypotatis svängda i smör med babyspenat och sockerärtor.

Följ bloggen på Facebook!

Den här ölen fick följa med hem bara för den läckra hippie-retro-woodstock-designen. Känns i och för sig mer som en formgivning som skulle passa till någon obskyr marijuanaläsk om sådan finns (snabbgoogling…det finns).

Namnet på bryggeriet känns också sådär mikrobryggericoolt; Brutal Brewing. Nu är det bara en fasad och en etikett för Spendrups under vilken man lanserar säsongsöl och lite mer udda sorter som inte platsar i floden av Norrlands Guld och annan mainstreambrygd. Ett smart sätt att fånga upp konsumentgruppen som känner sig för hippa för att dricka Mariestad och gärna har en dödskalle på burken.

Om man nu bortser från formgivning och marknadsföring så är Beervana Summer Edition precis vad namnet antyder en riktigt bra sommaröl. Torr, lätt, fint sommarhumlig och citrusfrisk och perfekt paketerad i 33-centilitersburk som håller sig fräsch och sval i solen. Sedan är ju 9:90 ett semesteranpassat pris. Ett gäng kalla i picknickkorgen när solen tittar fram och prippsblåreklamkänslan är fixad (fast det är en spendrupsöl).

Ljust gyllengul med fin, tät skumkrona. Ganska stor doft av säd, citrus, grapefrukt, apelsinblomma och nyanserad humleparfym. Torr, frisk, ganska lätt och väl kolsyrad med bra bra maltighet, mycket citruskaraktär, lätt brödighet och balanserad beska och uppfriskande avslut i eftermaken som har bra längd och balans.

Följ bloggen på Facebook!

På min väg till Kullahalvöns Vingård så stannade jag till vid det stora outlet-centret i Höganäs. Alltid gör man några fynd där om man orkar trängas bland alla semestershoppare.

Lite avsides ligger Carl Victor Fabriksbutik som har ett litet urval av köksredskap. Knappt hade jag kommit in i lokalen innan jag fann mig själv kelandes med stekpannor i kolstål. Riktiga proffspannor. Klart att en matbloggare ska ha sådana grejor. Kunde inte motstå dessa skönheter och köpte en stekpanna och en sauteuse för lite drygt 700 kr. Faktiskt riktigt överkomligt.

Kolstålspannor fungerar ungefär som gjutjärnspannor. De ska prepareras och oljas in och får med tiden en yta som släpper fint, en naturlig non-stick-behandling. Det blanka fina stålet mörknar med tiden och blir bara bättre och bättre om man sköter sina pannor. Man får inte förvara mat i dem, de ska inte diskas annat än med hett vatten, torkas av noga med hushållspapper direkt efter användning och hållas väl inoljade.

Ska bli spännande att lära känna dessa pannor och se om de är så bra som det sägs. Gårdagens omelett halkade i alla fall omkring som en viljelös manet i stekpannan.

Följ bloggen på Facebook!

Det är kul att butikerna börjar hålla ett lite mer fantasifullt folkölssortiment. Hittar man Brew Dog på hyllan måste man ju testa. Visserligen kostar de som starkölsvarianterna på Systembolaget, men smakar de bra kan det absolut vara värt det.

77 Lager är riktigt bra med massor av smak, behärskad humling (för Brew Dog) och kan lura vem som helst att det är en starkare brygd. Ingenting dock för den som vill svepa ”en kall” för att släcka törsten, däremot perfekt att stå och smutta på bredvid grillen (om man har sådana böjelser).

Ljust gyllengul och ”dimmig” av lätt jästfällning. Stor fruktig med ton av apelsin och aprikos med tydliga humlearomatiska toner. Torr, medelfyllig med bra maltfruktighet, karaktär av ljust surdegsbröd och med en balanserad beska. Lång eftersmak med lite syrligt och parfymerat avslut. Ingen klassisk lager då den lutar år en ale smakmässigt, men mycket smak och karaktär för en folköl.

Trashy Blonde (vem vill ha sådana dumma j*vla namn på sina öl?) passar smakmässigt däremot in på bryggeriets egen beskrivning; A titillating, neurotic, peroxide, punk of a pale ale. Combining attitude, style substance and a little bit of low self esteem for good measure. Obalanserad, störig och jobbig smak kan det översättas till.

Mycket ljust bärnstensfärgad. Ganska liten, dammig och lätt parfymerad doft av barnpuder. Ganska lätt, syrlig smak med viss maltfruktighet men tunn kropp och en utanpå liggande beska. Saknar fokus, balans och längd och har en lite metallisk eftersmak. Glöm och gå vidare.

Följ bloggen på Facebook!