Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag helt opepp på att prova vin. Det kändes oviktigt när döda barn flyter i land längs Medelhavets kuster, taggtrådsstängsel läggs ut vid Europas gränser och ”oönskade” människor stuvas ihop i överfulla tågvagnar och forslas mot sin vilja till uppsamlingsläger.

Men nu var flygbiljetten till Stockholm redan bokad och betald. Dagen var vikt till ”Sveriges största Bordeauxprovning” som nätvinhandeln Winefinder bjudit in till. Närmare femtio bordeauxslott* närvarande som presenterade årgången 2014 samt någon utvald äldre årgång. Svårt att motstå.

Jag hyser en stark hatkärlek till Bordeaux. Det är lite som ett äktenskap. Vinerna i alla färger och nyanser älskar jag. När jag smakar en riktigt bra röd bordeaux med lite mognad eller ett kaffe- och limedoftande vitt så är jag hemma. Lyckan är total. Jag älskar också historien, landskapet, staden och den där lite stroppiga och no-nonsense inställningen hos människorna. Men som med alla äktenskap så finns det alltid något som irriterar och som man bara får acceptera för vad det är. När det gäller Bordeaux så är det alla likgiltiga och riktigt dåliga viner som produceras (helt naturligt med tanke på den enorma volym som pumpas ut) men framförallt hur man behandlar vinet som en handelsvara och investeringsobjekt.

Av historiska skäl har regionen alltid exporterat det mesta av sina viner och de har därmed blivit en handelsvara som byggt och drivit stadens och regionens ekonomi. Handeln är inte olik råvaruhandeln med prisindex, optioner och värdesäkringar samt ett komplicerat system med förhandlare, producenter, vinhandlare och så vidare. Ett exempel är primörhandeln. På våren efter skörd presenteras viner som endast legat några månader på fat för vinhandlare och vinskribenter. Omdömen görs och sprids och kort därefter börjar viner allokeras i mindre volymer för att känna av marknaden och vilka priser som kan begäras.  Mer och mer viner släpps och vinerna ska förhoppningsvis gå upp. Dessa viner vilar fortfarande på fat och kommer att göra så i upp till ett år till. Kanske längre. Redan nu är det mesta av vinet sålt och betalt i flera led utan att en flaska är buteljerad. Årgången 2014 jag provade idag presenterades i våras. Idag kan Winefinders kunder beställa vinerna och betala dem (exkl alkoholskatt och moms) men de levereras inte förrän våren 2017!

Kan man verkligen bedöma vinerna så tidigt? Visst. Är man duktigt erfaren och specialiserad på bordeauxviner som exempelvis handlare och vinmakare är så går det förstås bra. Helt säker på ett vins utveckling kan man dock aldrig vara. Det finns många exempel på att årgångar skrivits upp respektive ner för att sedan revideras när vinerna fått utvecklas på flaska. När man provar vinerna på vårkanten är de ofta imponerande i sin fruktighet och de känns nästan färdiga att dricka. Några månader senare, som på provningen igår, så är de plötsligt, hårda, bittra och tyngda av ek och svåra att uppskatta. Den här hanteringen är egentligen bara värdefull för vinhandeln. För vanliga vinälskare kan den vara intressant och kännas exklusiv men i verkligheten är det bara ett sätt att flytta kapitalkostnaden och risken så långt bort från producent- och leverantörsled som möjligt.

Föreställ er att de stora skivbolagen skulle samla musikhandlare och musikrecencenter för att lyssna på omixad musik och halvfärdiga album från sina stora artister. Musiken presenteras i sitt råa format där man möjligen kan uppskatta basgångarna, höra melodislingorna men inte till fullo uppskatta stämmor, klarhet och ljudbild. På denna information vill skivbolagen att man ska beställa musik som är färdigmixad och komplett för släpp två år senare och att kritikerna ska skriva förhandsrecensioner som musikälskarna ska ha som underlag för att göra sina beställningar och betalningar 24 månader i förväg. Lite konstigt är det. Men det är så som bordeauxhandeln ser ut.

Men jag älskar trots allt Bordeaux och gårdagen erbjöd ett veritabelt gottebord med viner. Hur 2014 är som årgång kan jag inte bedöma men jag fick prova massor av bra viner från andra årgångar.  En trio favoriter med en och samma vinmakare var 1998 Château Durfort Vivens, 1996 Château Ferriere och 2011 Château Haut Bages Liberal. Kvällen avslutades med en buffémiddag i sällskap med slottens representanter och 45 äldre årgångar på magnumbuteljer. Men vid det laget hade jag slutat notera namn och årgångar och bara njöt.

*Château Cantemerle, Château Camensac, Château Chasse-Spleen, Château Poujeaux, Château Brane Cantenac, Château Cantenac Brown, Château Durfort Vivens, Château Ferrière, Château Giscours, Château d’Issan, Château Lascombes, Château du Tertre, Château Beychevelle, Château Branaire Ducru, Château Lagrange, Château Langoa Barton, Château Léoville Barton, Château Léoville Poyferré, Château Talbot, Château d’Armailhac, Château Clerc-Milon, Château Haut Bages Libéral, Château Pichon-Longueville Baron, Château Lafon-Rochet, Château Phélan-Ségur, Château Carmes Haut Brion, Château Haut-Bailly, Château Latour-Martillac, Château Larrivet Haut Brion, Château Malartic, Château Smith Haut Lafitte, Domaine de Chevalier, Château Beausejour-Bécot, Château Destieux, Château Canon la Gaffeliere, Clos de L Oratoire, Clos Fourtet, Château Beauregard, Château Clinet, Château Gazin, Château La Clémence, Château Petit-Village, Château Coutet, Château Guiraud och Château Suduiraut.