Äntligen har det lanserats en bra sake som prismässigt kan börja konkurrera med trista Gekkeikan. Dessutom i det lilla behändiga formatet 300 ml, lagom för två eller tre som vill ha något gott till sushin.

Dewatsuru Choinama Futsu-shu är enkel men mycket välgjord med alla det typiska markörerna som risvatten, päron, apelsinblom, vita persikor men även ett litet drag av vitpeppar. Smaken drar åt det halvtorra hållet men känns ändå fräsch och frisk med en liten fin avslutande stramhet. En jättebra nybörjarsake.

Jag passade på att prova saken mot lite sommarmat som är svår att kombinera med vin. Ägg är ju generellt sett ruggigt svårt av få ihop med liksom sillen. En ägghalva kröntes också av lite skagenröra. Sammantaget massor med umami, sötma och en distinkt syra i sillen.

Ägg med skagenröra funkade okey. Saken tappade balans och upplevdes något eldigare och lite metallisk och bitter. Till sillen gick det betydligt bättre och sakens lena sötma gifte sig fint med den sötsyrliga lagen och den feta sillen. Riktigt bra. Sedan flög fan i mig. Nyligen har det gått en reklam på tv med en svensk som bjuder japaner på Kalles Kaviar mitt i Tokyo. Inte populärt. Skulle man kunna lura på detta fiskälskande folk vår svenska stolthet tillsammans med deras nationalbrygd? Kaviar tryckets ut på en sked, inmundigades och fick dansa runt med en munfull sake. TADA! En ny härlig smakkombination uppstod! Den lite traniga smaken och påträngande rökigheten dämpades något och en ren fiskmak steg fram. Sältan lyfte fram fruktigheten i drycken och sötman i de båda kontrahenterna var perfekt avvägs. Full poäng!

Följ bloggen på Facebook!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Köpenhamns nya och enda saluhall Torvehallerne har funnits i snart ett år men det var först igår som jag kom mig för att ta mig dit för ett första besök. Bor man i Malmö eller utmed Öresundstågens sträckning så är det löjligt enkelt och bekvämt att ta sig dit. Man sitter bara kvar på tåget och åker vidare till Nørreport station som är nästa stopp. Där kliver man av och så går man bara ett par hundra meter och är framme.

Jag älskar saluhallar och tar varje tillfälle i akt att besöka dem när jag är ute och reser. Ofta är de ståtliga byggnader med lång historia, inpyrd atmosfär och färgstarkt folkliv. Så är inte Torvehallerne. Det handlar om en öppen plats för torghandel där man placerat två glashallar som hålls uppe av stålskelett. Känslan därinne ligger mellan saluhall, modern galleria och ett kaffelatteghetto med samma mix på besökarna. Initialt kände jag mig ganska besviken och drog planlöst omkring och kikade förstrött på cupcakes, piffiga kryddblandningar, designerkaffe och kocknivar som kostade en tilltagen månadslön. Min attityd kan ha berott på pre-lunch-grumpiness.

Allt tog en tvär vändning när jag hittade Tapa del Toro. I den lilla baren hittar man nog den mest genuina tapasserveringen den här sidan Pyrenéerna. Uppflugen på höga pallar pekar man på de små munsbitarna som kostar mellan 10 och 25 danska kronor eller så väljer man någon av de större rätterna från menyn. Allt sköljs ned San Miguel, vin, cava eller finosherry på glas (25 kr!). Bra drag i smakerna, snabb service och en genuin känsla som så klart förstärktes av att tjejerna bredvid förde en animerad diskussion på spanska.

På betydligt bättre humör och lätt finofryntlig gick jag en ny runda och hittade Fougaz som är ett kombinerat ekologiskt bageri och restaurang. Här stannade jag till då här fanns mer sherry att få på glas samt cava från fantastiska producenten Gramona. För 50 danska fick jag ett glas 2007 Gramona Reserva; fina, slösa bubblor som sakta letade sig mot ytan, rik, fruktig doft med rökig och mineralig doft. Smaken var torr, mycket fyllig och nästan krämig med smak av gula päron, mandel, mogen citron och mycket lång, rik, balanserad och komplex smak. Inte jämförbar med en champagne, ”bara” en otroligt bra cava! Jag köpte med mig ett par buteljer av cavan och dessutom Estrella Inedit, en öl som tagits fram för El Bulli (återkommer om denna).Upptäckte dock att den sistnämnda både fanns och var åtskilligt billigare på Systembolaget. Men är man får ett fint surdegsbröd med på köpet i kassen så må det vara hänt.

Närmast cavalullig fortsatte jag nu fånigt smilande vidare och insåg att jag hade utrymme kvar till ytterligare mat. Hos Ma Poule, som säljer franska delikatesser av anka och gås samt fina kycklingar, såldes en stor sandwich sprängfylld med saftig confit de canard, senap och ruccola för endast 55 danska kronor. Sådant förlåter att personalen klätt ut sig i skinnförkläden och käcka baskrar. Jag tog min macka i näven och styrde stegen till bänkarna i solen på torget utanför. Beställde ett glas i den rullande cavabaren (bara en så’n sak) och fick bubblet serverat ur ett coupeglas. Nåja, det smakade hyfsat till den galet goda anksmörgåsen som gått och väl räckt till två.

Det blev ett spanskt tema på mitt besök och det fanns massor av spännande saker att upptäcka. Lätt lullig och nästan lite kär i stället begav jag mig fullastad mot tåget. Jag ska snart dit igen och det tycker jag du också ska.

Följ bloggen på Facebook!

Frågan var för man överhudtaget ska göra sig besväret är helt berättigad. Inlagda gurkor i olika varianter är något av de billigaste du kan köpa. Burkar av regementsstorlek kan köpas för några tjugor idag. Att lägga in blir inte billigare, snarare tvärtom. Om det blir godare är en smaksak. Inte är går det snabbt heller. Varför ska man göra det då? För att man kan, för att det är roligt och för att det blir attans snygga burkar. Därför.

Välj ut fina, jämnstora och oskadade inläggningsgurkor (den krokodilknottriga sorten). Tvätta dem rena ordentligt med en svamp eller borste utan att skada. skalet. Stick 4-6 hål i varje gurka med en stoppnål eller liknande. Till 1,5 kg gurkor blandar du en saltlake av 1 liter vatten och 1 dl salt. Lägg gurkorna i en bunke och häll över saltlaken så det täcker och läg en tallrik över så att gurkorna hamnar under ytan. Låt stå i ett dygn.

Häll av saltlaken och låt gurkorna rinna av. I väl rengjorda burkar varvar du gurkor med dillkronor (15-20 st), bitar av 2 röda chilifrukter, skivor av två tumstora bitar av pepparrot samt 2 msk senapsfrön. Koka en lag av 2,5 dl ättika (24%), 2,5 dl socker och 7,5 dl vatten och häll över gurkorna medan den fortfarande är het. Låt vila övertäckta tills nästa dag.

Sila av lagen, koka upp den igen och häll tillbaka över gurkorna. Sätt på locket och vänta en vecka. Förvara svalt så håller gurkorna i månader.

Följ bloggen på Facebook!

Som en lite försenad 3-årspresent har bloggen fått en stilig (b)logga. Väldigt lyckad tycker jag. Vad tycker ni?

Stort tack Kristoffer!

Jag hade redan hört en hel del positivt om röda riojan 2007 Léon Dormido när jag plockade med en flaska på Systembolaget. När jag studerade etiketten närmare  så fick kritikerhyllningarna sin förklaring; producenten är Miguel Merino.  Denna lilla, relativt nya, kvalitetsproducent i byn Briones är en av mina favoriter och jag hade glädjen att få besöka dem i höstas.

”Det sovande lejonet” (ursäkta mitt pinsamt uppenbara musikval nedan) är ett riktigt snyggt och välgjort vin som snyggt balanserar mellan traditionell still och den moderna skolan. Har du inte druckit en rioja på länge så är det hög tid nu.

Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

Följ bloggen på Facebook!

Detta matminne är av något yngre datum än det senaste. En gammal klasskompis påminde mig nämligen igår på facebook om mina tidiga mat- och dryckesvanor från tiden på Östra Grevie folkhögskola.

Det här var för trettio år sedan och jag gick ett år på den estetiska linjen med inriktning måleri samt ett år på den numera nedlagda dramalinjen. På den här tiden var jag vegetarian, hade benvärmare och hennafärgat hår. Ja jag vet, jag var en vandrande kliché. Jag var en annan person och Sverige befann sig i en skakig post-carl-butler-fas där det mest exotiska i matväg var ajvar relish. Jag minns faktiskt fortfarande hur vi var ett gäng från skolan som var bjudna till en kille från Libanon (tror jag) som bodde på Möllevången. Han bjöd på en massa spännande mat men det som jag särskilt minns var den klargöna, peppriga och örtiga såsen som vi doppade bröd i. Jag frågade vad det var och fick svaret ”olivolja”.

När studielånet kom satte man sig ett gäng på bussen till Malmö och drog till restaurang Zorba på Bergsgatan. Där beställde vi tzatziki, klyftpotatis, grekisk sallad och bröd. Sedan satt vi hela kvällen och drack billig öl och rödvin, rökte (jo man fick göra det då) och löste samhällsproblemen. Dagen efter stank det vitlök i studentkorridorerna och alla visste var vi varit. Blev vi plötsligt ölsugna på helgen vandrade vi utmed landsvägen till Bykroen i Västra Ingelstad där vi blev uttittade av lokalbefolkningen som ömsom hade ålagille eller firade Mårten Gås, verkade det som i alla fall.

På helgerna fick vi dessutom sköta mathållningen själva och det är här matminnet kommer in. Jag brukade brassa varma äggmackor till kvällens tv-tittande. Det var formfranska, stekta burkchampinjoner, fräst lök, ajvar relish, stekt ägg och ost som gratinerades i ugnen. Tre dubbelmackor var lagom till min då sparristunna kropp. Sedan sprang man ned till samlingsrummet med maten, drog ihop alla fåtöljer och så satt vi tillsammans och kollade på veckans höjdpunkt: tv-serien ”Fame”. Var det nära efter studielånet så kunde det bli en flaska av det halvsöta, vita spanska Villafranca eller så salade vi ihop till en mousserande Chevaliers de Malte.

Var helt enkelt tvungen att svänga ihop ett par mackor till lunch idag. Försökte återskapa dem ur minnet så gott det gick och var tvungen att för första gången på säkert tjugo år köpa burkchampinjoner. Om det smakade lika bra som då. Det kan ni ge er på.

Följ bloggen på Facebook!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har nog världens bästa sommarställe: vår altan.

Vår lägenhet är liten men ligger nästan nere vid vattnet så det är knappt hundra meter till badbryggan. Sommarstadskänslan kommer till oss med all människor som söker sig till havet och badlivet. Kvarterskrogen ligger tvärsöver med uteserveringens spanläge på krypavstånd och caféer och de butiker man behöver ligger i kvarteren runt omkring. Men detta bleknar i jämförelse med Altanen.

Här kan krypa upp i min vindskyddade och skuggiga hörna med datorn i knät och surfa och jobba samtidigt som jag på avstånd hör dämpat sorl från badgästerna. Jag kan lyssna till måsarnas skrik och njuta en kopp kaffe från köket som ligger runt hörnet. Här odlar jag tomater och har ett pyttelitet växthus för örterna och i den lummiga trädgården utanför vår häck växer vinrankorna, bokharabindan bildar en skuggig gång och lavendelsnåret sprider väldoft och lockar humlor. När solen skiner läser jag morgontidningen i solstolen, när det regnar sitter jag kvar i hörnan skyddad av grannens balkong och när det blir mörkt tänder jag fotogenlampan.

Jag har nog världens bästa sommarställe, men vi kallar det ”hemma”.

Följ bloggen på Facebook!

Första gången jag stötte på det peruanska köket var när jag besökte Chile för över tio år sedan. Vi blev bjudna till Astrid & Gaston som sades ha lyft fram köket från Peru som ett av de främsta i världen. Vi blev inte särskilt imponerade och fick av andra veta att de inte serverade den genuina maten. Några dagar senare blev vi därför avsläppta i Santiagos lite skummare kvarter och visade till en krog som skulle ha ”the real deal”. Detta visade sig vara en smaklös samling feta, mastiga rätter som alla på olika sätt inkluderade potatis, majs och majonäs. Vi flydde detta kulinariska katastrofområde och hittade istället en sushirestaurang där vi åt drivor av den bästa sashimin jag någonsin smakat.

Ett decennium senare var det alltså dags att försöka sig på peruansk mat igen efter att jag hittat följande recept. Udda ingredienslista men riktigt bra resultat som smakmässigt hamnade någonstans mellan Asien och Mexico. Serverade med krispig sallad, överblivna majstortillas från mina kycklingenchiladas och ugnsbakade körsbärstomater. Nästa gång ska jag addera lite bönor i grytan också.

Recept till 4 personer: Fräs 800 g kycklingfärs i lite matolja tills genomstekt och torrt. Finhacka 2 gula lökar, 5 vitlöksklyftor, 5  jalapeños och blanda ner i färsen tillsammans med 3 tsk spiskummin, 1 tsk malen kryddpeppar, 1 tsk salt och låt fräsa på medelhög värme tills löken börjar mjukna. Blanda ner 4 dl grovhackade rostade och salta jordnötter, 2,5 dl vatten, 1 tärning eller 1,5 msk hönsbuljong, 2,5 dl osötad kondenserad mjölk och 1,5 dl finriven parmesan och låt sjuda upp. Sänk temperaturen, lägg på locket och låt sjuda ihop sakta i en halvtimme. Vid servering strör du över 1 dl grovhackade och urkärnade svarta oliver och 6 hårdkokta ägg skurna i klyftor.

Testa också Lotta Lundgrens asiatiska kycklingfärs.

Följ bloggen på Facebook!