Om du fortfarande inte upptäckt det nya spännande Australien bortom ekfatad chardonnay och syltig shiraz så är det på tiden.

Det händer så otroligt mycket i vinvärlden på denna kontinent. Vid mitt senaste besök provade jag en fantastisk mångfald av viner, ofta på druvor som man inte förväntade sig. Det som kommer starkt är druvor med ursprung i Italien och Spanien. Jag provade säkert ett dussin olika viner av fiano. Spännande var också trenden med grüner veltliner i Adelaide Hills.

Sent om sider börjar det nu märkas så smått även i Systembolagets utbud. I nyheten 2018 Sam Miranda samsas de italienska druvorna sangiovese och barbera. Den första mest känd från Toscana och Chianti medan den sistnämnda levererar mjukare viner i Piemonte. Ett saftigt, bärigt vin där den lite jordiga och örtiga karaktären från sangiovese framträder och balanseras av den lite mer mjuka fruktiga barbera. Diskreta fat, snälla tanniner och en liten mineralitet eftersmaken gör det till ett charmigt vin som hade funkat att skölja ner en rustik pastarätt på en trattoria lätt kylt i robusta glas.

2017 Q Malbec har funnits närmare ett år i sortimentet men gått mig förbi. Kul att prova en malbec som inte har sitt ursprung i franska Cahors eller Argentina. Min invändning mot druvan är att den tenderar att vara lite stum och otillgänglig i all sin kompakta fruktighet, speciellt om den inte är blandad med någon annan druva. Här har vi ett vin som går på tvärs mot mina fördomar. Visst är doften mörksyltig med toner av lakrits, viol, tobak och kött, men smaken är överraskande saftig och ”luftig” med mjukt avrundade tanniner en torr fräschör i eftersmaken. Ett riktigt fynd för 89 kronor och bra mycket roligare än de flesta argentinska motsvarigheter i samma prisklass.

Här är en riktigt snygg och bra vinkarta över Australien.

De som följt denna blogg känner min faiblesse för Bordeaux, jag har till och med försökt lansera en egen budgetbordeaux (som tyvärr inte finns tillgänglig längre). Jag älskar verkligen de stora klassiska vinerna men vet också att i den enorma produktionen från området så finns fantastiskt mycket bra enkla vardagsviner (och en förfärlig massa skräp också). Därför försöker jag prova alla billigare bordeauxviner som lanseras på Systembolaget för att se om någon lyckats hitta guldkornen.

Med en prislapp på 79 kronor så är 2018 Château Haut Chevalier i särklass billigast i sortimentet. Nu har vinet ingen närmare geografisk bestämning än ”Bordeaux”, men jag gjorde en ”Mats-Erik Nilsson” och letade upp egendomen på Google Maps och den ligger mitt inne i hjärtat av Entre-Deux-Mers. Härifrån kommer vanligtvis enkla, friska vita viner samt enorma mängder enkelt rött vin. I denna prisklass brukar druvblandningen totalt domineras av merlot som ger större skördar och mjuk saftig karaktär. Ovanligt nog är sammansättningen i detta vin 80% cabernet sauvignon och 20% av druvan malbec. Den sistnämnda är en klassisk bordeauxdruva som mer eller mindre försvunnit från området men blivit otroligt populär i vinerna från Argentina.

Kan då en en bordeaux till ett så lågt pris vara värt att ens överväga? Svaret är ja. Detta är ett enkelt vin, men ett ärligt, välgjort och njutbart sådant. Här finns fina, bäriga och kryddiga toner på näsan och till och med en liten komplexitet i form av brettanomyces – en typ av jäst som ger den där karaktären av häst och stall. Smaken är torr, frisk, medelfyllig med saftiga mörka och röda bär och väldigt lätta och fina tanniner. Här finns också kryddighet, pepprighet och tydliga toner av lakrits. Man känner närvaron av malbec som ger vinet lite tyngd.  Ställ upp vinet på buffén, skölj ner hämtpizzan med det, packa ner i picknick-korgen eller servera lite svalt ljumma sommarkvällar. Inget att fördjupa sig i men ett charmigt vin perfekt för härliga klunkar. Ett litet fynd!

En radanmärkning: Någon hos importören Pernod Ricard har inte gjort sin matteläxa med tanke på vad de skriver i produktinformationen: ”Skörden startade 28 september och höll på fram till 12 oktober och under hela perioden hade druvorna en perfekt mognadsgrad. Vinet görs med traditionella metoder och vilar åtta månader på ek innan det buteljeras.”  – Om de sista druvorna skördades den 12 oktober så bör de ha jäst i åtminstone en dryg vecka och då närmar vi oss november. Med åtta månader på fat så hamnar vi nu i juni då vinet lanseras på Systembolaget. Inte mycket tid att buteljera och leverera vinet. Absolut max sex månader, förmodligen kortare, kan vinet ha legat på ekfat och sannolikt i stora begagnade ekfat då det är en obefintlig ekkaraktär i vinet.

Edit: En vaken läsare noterade att på Systembolagets hemsida anges att ”Vinet har lagrats på ståltank tillsammans med ekchips”. Av detta kan vi lära oss att ”vila på ek” som importören skrev inte betyder att det legat på ekfat – det har vilat på ekchips…men fortfarande inte i åtta månader.

Slovenien har länge producerat viner av hög klass men mycket lite har kommit till oss i Sverige. Orsakerna är två. Först så är prisnivån är ganska hög med tanke på att Slovenien är ett gannska okänt vinland. Den andra och viktigaste orsaken är kanske att det mesta av den ganska lilla produktionen dricks lokalt. Slovenerna älskar sina viner – och det med all rätt.

Med 2018 Verus Vineyards Sauvignon Blanc har det äntligen kommit ett vin till vår marknad till ett snällt pris och i en volym så att många kan få prova. Framför allt så är det ett riktigt bra vin. Om du är tveksam till sauvignon blanc för att du tycker att vinerna från Loire är för bleka och gräsiga men heller inte gillar den ibland överdådiga fruktsalladstilen från Nya Zeeland  – ja då är detta vinet för dig. Ett bra tillfälle att bekanta sig med druvan igen.

Stilmässigt hamnar vi någonstans mellan Nya Zeeland och Sancerre. Doften är omisskännligt sauvignon blanc med gröna äpplen, nässlor, citruszest och svarta vinbärsblad – tydlig utan att vara överdrivet aromatisk. Smaken är torr, frisk och härligt krispig med balanserad rik fruktighet som bjuder på massor av lime, passionsfrukt, citruszest och med en lång och stram eftersmak med fin örtighet. Ett vin som speglar den späda fräscha försommargrönskan. Perfekt till vårprimörer som grön sparris eller lättare fiskrätter som spättarullader med nypotatis, spenat- och vinsås.

Jag har upprepade gånger under de senaste åren skrivit om den moderna stilen av chardonnay från Australien, bland annat här där ”receptet” redovisades. Många har varit tveksamma till mitt påstående om att det idag inte är helt lätt att skilja en aussie-chardonnay från en klassisk chablis och jag förstår att man tvivlar. Därför kommer här ytterligare bevis för min tes.

Jag har hållit två provningar hos munskänkarna (Simrishamn och Côte d’Azur med totalt 100 deltagare) på temat chardonnay där jag gått igenom klimat, vinmakning, trender och kvalitetsbegreppet. Vid båda tillfällen har jag inlett med en blindprovning där det enda de fått veta är att båda är chardonnay samt ett vin franskt och det andra från ”nya världen”.  I små grupper fick de sedan diskutera sig fram vilket av vinerna som kommer från svalt respektive varmt klimat, vilket som var franskt samt diskutera vilket som var billigast respektive dyrast. Vid bägge tillfällena har en förkrossande majoritet med stor tydlighet pekat ut ett av vinerna som kommande från ett svalt område i Frankrike och som det dyraste vinet. På direkt fråga har de också pekat ut det vinet som en chablis. Helt förståeligt. Men vinet var Jacob’s Creek Classic Unoaked Chardonnay från South Eastern Australia för 79 kronor! Vid båda provningarna var det andra vinet en chablis premier cru för nästan det tredubbla priset!

Reaktionerna var vid båda tillfällena ganska starka. Hur kunde man ta så fel!? Det kanske inte är så konstigt. Jacob’s Creek är ett väldigt välgjort vin skapat för att tilltala många samtidigt som det är i en lättare, fruktig men mycket frisk stil dominerad av mogen citrus, lime, gröna äpplen. De båda chabliserna hade både lite mer mogen frukt då de kommer från lite bättre och soligare lägen och har en mer uttalad karaktär. När jag därefter gick igenom vad som är skillnaden på kvalitet och personlig smak så kunde de flesta känna skillnaden. Chabliserna hade både mer komplexitet, längd och intensitet men var inte så ”lättgillade” som Jacob’s Creek.

Hela Jacob’s Creek Classic-serie är för övrigt väldigt välgjord och häpnadsväckande lagringsduglig.

Vill man prova ett riktigt bra exempel på aussie-chardonnay så rekommenderar jag Ocean Eight The Verve Chardonnay (bästa vin på bägge provningarna) som jag dessutom skapat ett fantastiskt pizzarecept till.

Det är lika roligt varje gång man kan rekommendera en pinot noir som levererar omedelbar njutning men som inte kräver att man gör en inteckning på huset.

Nyhet i Systembolagets sortiment är 2017 Punt Road Pinot Noir från Yarra Valley. Tydligen träffade jag vinmakaren Tim Shand vid en lätt kaotisk sammankomst i Yarra för lite drygt ett år sedan. Jag ska inte låtsas som jag kommer ihåg mötet – för mycket vin, människor och intryck. Desto roligare då att ett av hans viner nu dyker upp på hemmaplan.

2017 Punt Road Pinot Noir är en synnerligen läcker och lättälskad pinot noir. Det innebär inte att den är utan personlighet. Tvärtom. Doften bjuder generöst på röda bär, örter och kryddighet och en liten ”funky” ton som påminner om sot eller rök. Smaken är härligt sval, luftig och frisk men rik på jordgubbar, smultron, hallon och en liten diskret fatkrydda. Lång och läskande eftersmak. Vinets hela uppenbarelse skvallrar om svalt klimat och ett mycket lätt handlag vid vinmakningen. Ett veritabelt fynd för 149 kr (kostar 50 kronor mer på plats i Yarra Valley) och vinet hade inte skämts för sig med prislapp på det dubbla.

Det är fantastiskt att det börjar dyka upp australiensiska viner i den nya svala stilen. Har tidigare tipsat om chardonnayer från Tasmanien och Frankland River i Western Australia. Missa inte dem!

Här finns en riktitigt bra vinkarta över Australien. Både Punt Road och de båda vita vinerna smakar fantastiskt i mitt nya favoritglas.

Det finns så många fantastiska viner i Bourgogne men det är sällan man kan sätta en fyndstämpel på dem. Priserna är dessvärre genomgående höga för de bättre kvaliteterna. Därför är det extra roligt att hitta inte bara en, utan två fyndbourgogner.

Egendomen Au Pied du Mont Chauve ägs av familjen Picard som bland annat också äger Chateau de Chassagne-Montrachet. De köpte den förfallna egendomen 1997 och har ägnat de senaste tjugo åren till att lyfta de kvaliteten på 27 hektaren. Vingårdarna arbetas med häst och vinmakningen är traditionell. Resultatet är viner med otvetydig prägel av klassisk Côte du Beaune.

Det röda 2015 Au Pied du Mont Chauve Bourgogne Pinot Noir levererar elegant sammetslen komplex rödbärighet med fin ekfatskrydda, örtighet och mycket lång frisk eftersmak. Ren njutning och hade någon sagt att det var en Beaune 1er Cru så hade jag inte varit förvånad! Vita 2015 Au Pied du Mont Chauve Bourgogne Chardonnay har en rik, smörig och nötig karaktär som kompletterar den rika, friska  frukten av citrus och gulstenfrukt som sömlöst går ihop medfin fatstruktur. Vinet skulle kunna passera som en Meursault eller Saint-Aubin utan problem.

Bourgogner av denna kvalitet brukar kosta minst en hundralapp till. 2400 flaskor av varje har köpts in och det finns spridda buteljer kvar runt om i landet. Försök att lägga vantarna på ett par stycken. Själv köpte jag tolv av varje utan att tveka.

Vinerna får ett extra lyft ur detta bourgogneglas. Bourgognekartan på bilden hittar du här.

Säger man ”rioja” så tänker de flesta på rött vin.  Det är inte så konstigt med tanke på att den absoluta majoriteten av vinerna är just röda. De vita är i de flesta fall ganska enkla  men det finns exempel på helt enastående stora viner. Den dominerande druvan viura kan ge upphov till viner som klarar mycket lång fat- och flasklagring och några producenter levererar vin av rent burgundiska kvaliteter.

Därför är det kul att 2016 Tobia Blanco nu finns tillgängligt på Systembolaget så fler kan prova på rioja i annan klädedräkt – en blekgul bekväm linnekostym med lite struktur. Vinet är dominerat av druvan viura och har jäst på ameraknst ekfat som de sedan också lagrats på i tre månader. Resultatet är en stor doft av gul frukt, frisk citrus och ett uns av brynt smör och hasselnötter. Smaken är fyllig, gulfruktig med toner av aprikos, ananas, mogen citrus,  lätt rostad karaktär från faten men framför allt en fantastiskt pigg och frisk syra och med en avslutande bitter klackspark av citrusskalsbeska. Härligt smakrikt och samtidigt klunkvänligt och matanpassat. Drack till grönsaksbiffar med garam masala men kan tänka mig smakrika fiskrätter, ost- och charktallrik eller ”gråtande kyckling”. Till exempel. Ett fynd för 99 kronor!

Smakar extra bra i detta bourgogneglas som är min favorit till smakrika fatlagrade vita viner.

Det blev tyvärr inte jättemånga bloggposter från min intensiva resa i Australien i vintras. Tempot var helt enkelt för högt och när jag kom hem tog det vanliga livet vid. Jag skrev faktiskt inte något alls om Great Southern sydväst om Margaret River som vi besökte de allra sista dagarna. I Great Southern, som brukar kallas ”världens mest avlägsna vinregion” finns en fantastisk mångfald av viner och spännande producenter väl värda att upptäcka. Här fick vi ett mycket intressant besök hos Frankland Estate som tagit namn av regionen Franland River som ligger ungefär hälvvägs mella Margaret River och Albany.

Frankland Estate är kanske mest känt för sina mycket fina viner av riesling men under middagen berättade de att de precis fått veta att en chardonnay de offererat hade köpts in av Systembolaget. Nu har den kommit ut på hyllorna och jag har provat.

2017 Frankland Estate Chardonnay är ett mycket bra exempel på en ”modern aussie chardonnay”. Denna stil har jag tagit upp flera gånger på bloggen och har du inte provat dessa viner tidigare så är det slut på ursäkterna nu.

Vinet bjuder på massor av citrus, lime, citronzest i doften och ett intressant inslag av smultron. Smaken är torr och mycket frisk med en fokuserad smak av mogen citrus, päron och en distinkt karaktär av persika – nästan så man förnimmer det sammetslena perikoskalet i gommen. Faten är så diskreta att de knappt märks bakom den slanka frukten. Lång och elegant eftersmak. Ett klockrent fynf för futtiga 99 kronor. Detta är i princip det enda vita vin du behöver i sommar. Prova vinet till ”The Verve Pizza” som jag komponerade speciellt för denna typ av chardonnay. Jag gjorde en enklare variant av den där jag ersatte pizzadegen med tortillabröd och gräddade den några minuter på en pizzasten på grillen.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas.

Det här är ett vin jag tvekade att skriva om. 2015 Banda Azul Brut är nämligen en cava som är för billig. Alldeles för billig.

Jag stötte på vinet i ett av de många reklammejl om ”unika viner levererade i exklusiva trälådor” som ramlar in i min mejlbox. Det mesta slängs direkt men jag reagerade på varmärket. Banda Azul är ju en gammal klassisk riojaetikett och inte en cava. Jag mindes också ett intressant besök hos producenten Federico Paternina för länge sedan. Vinet kom dock inte från Rioja utan från Penedés och var årgångsbetecknat. Googlade lite utan att hitta några pålitliga omdömen eller mer detaljerad information. Trots det oroväckande låga priset på 69 kronor så beställde jag några flaskor.

Lätt skeptisk öppnade jag den första flaskan. Vinet var förvånansvärt ljust med en mycket fin, något utvecklad och lätt parfymerad doft av vita persikor, mjölkchoklad, brioche och marsipan. Smaken lätt, torr, frisk, nyanserat fruktig och elegant och inte alls så där rustik som billig cava kan vara. Riktigt, riktigt bra i en personlig stil och en karaktär som faktiskt fick mig att minnas de mousserande vinerna från Tasmanien. När jag berättade för Kära Hustrun som älskar cava vad vinet kostade utbrast hon spontant ”Va!? Varför dricker vi något annat? Köp hem massor!”. Öppnade en flaska redan dagen därpå eftersom jag tvivlade lite på min positiva upplevelse. Den var så bra som jag trodde.

Varför så billigt? En koll på nätet visar att normalpriset borde ligga runt hundralappen. Men Federico Paternina ingår i en mycket stor grupp av spanska vinerier och har tillsammans med den svenska importörsgruppen förmodligen bestämt sig för att prisa in sig på hyllorna från beställningssortimentet. Med ekonomiska muskler har man råd att ta förluster under en tid. Det är en osund prissättning men som konsument är det bara att tacka och ta emot. Jag kommer i alla fall att beställa lådvis av detta vin innan priset går upp eller kvaliteten går ner.

Bästa glaset som lyfter cavan till ytterligare höjder.

Till alla skeptiker: Jag har varken tagit emot vin eller annan ersättning från leverantören.

När beslutet skulle tas om ”min bordeaux” skulle tas in till Sverige så provades den blint mot samtliga röda bordeauxer i närliggande prisklasser. Den kom ut som vinnare. Vid det tillfället fanns dock inte Château Haut Brandey, som då precis lanserats, på hyllan då den var slutsåld. Nu hittade jag den och dessutom av samma årgång som Château Haut-Landon. Dags för kraftmätning.

Sedan jag senast provade årgång 2016 av Château Haut-Landon har den på bara knappa två månader redan blivit mer harmonisk med fin liten örtighet, fatkrydda och en slank och mjuk rödfruktighet med bra längd och kakao i eftersmaken.

2016 Château Haut Brandey är klart djupare i färgen men har en betydligt mindre och knuten doft. Vinet är fruktigare och fylligare med mörkare bär men samtidigt lite råare fruktighet och mer strävhet. Känns lite överextraherat.

Slutsatsen är att det är två mycket bra bordeauxer för prisklassen. Vilken man föredrar är en smaksak. Ligger din smak mer åt det slankare, mjukare, mer nyanserade och matorienterade eller föredrar du en mer rustik, fruktig stil med lite bett i tanninerna? Jag vet i alla fall vilken jag väljer. 😉

En snygg inramad bordeauxkarta att studera när du smuttar på rödtjutet kanske?