Igår höll jag en riktigt rolig provning för Munskänkarna i Simrishamn. Man hade bett mig att göra en djupdykning bland roséviner inför sommarsäsongen och att kanske omvända dem som är lite tveksamma till blekröda viner. Det blev en riktigt intressant kväll där de flesta hittade minst ett par nya favoriter.

Torres Santa Digna Estelado Rosé är ett mycket intressant vin som jag skrivit om tidigare. Det är resultatet av ett projekt som Torres Chile drivit för att rädda gamla odlingar av druvan país. En knepig druva som inte lånar sig till vad som helst. Här blir den dock ett otroligt charmigt och fruktigt mousserande vin med citrus, lime och solmogna röda bär. En riktig favorit! (Finns i ett fåtal butiker men har utgått ur ordinarie sortiment, kan beställas till 104 kr)

Clotilde Davenne har under en tid charmat Sverige med sina eleganta bourgogner. Häromdagen släpptes hennes rosé på Systembolaget och den håller samma eleganta stil och presenterar en hög, frisk syra som avslöjar att druvorna har sitt ursprung i trakterna runt Chablis. Silkig, lång smak med massor av syrliga röda bär, örter och med ett stramt mineralavslut.

Provningens billigaste vin blev också ett av de mest uppskattade. 2012 Château de Parenchère Clairet är den mörkare typen av rosa vin som kallas clairet och som är unik för Bordeaux. Huvudsakligen är druvan merlot vilket visar sig i tonerna av mogna jordgubbar som kompletteras med en liten gräddighet. Fylligare, fruktigare men också med en liten strävhet är det här det perfekta picknick- eller buffévinet. Prislappen på 81 kronor är obegriplig.

Provningens dyraste vin kom från de klassiska rosévinsdistriktet Provence och den ansedda producenten Château d’Esclans. 2012 Whispering Angel  charmade med sin blekt rodnande färg, brödiga doft, toner hallon, lime, krita och grön sparris samt med en lång, elegant och lång smak. Den allmänna bedömningen verkade vara att prislappen var orealistisk och att namnet var fånigt.

Med 2012 Tavel Cuvée Royale var vi tillbaka i den mörkare och kraftfullare stilen. Tavel är den enda appellationen som enbart producerar roséviner och vinerna är fylligare, mer strukturerade än andra roséviner och vinner dessutom ofta på ett par års flaskmognad. Jag besökte producenten till detta vin i somras och är imponerad av deras arbete med olika terroir. Detta vin kommer från vingårdar som gränsar mot Châteuneuf-du-Pape och är täckta med samma stora, släta flodstenar. Personligen är jag dock mer förtjust i den lite lättare Les Lauzeraies som fler än jag skrivit upp.

Provningen avslutades med en lite udda fågel; 2012 Aguilares Rosado från Malaga. Med en udda blandning av tempranillo och petit verdot, lagring på franska ekfat och en alkoholhalt på 14% stod vinet ut i sammanhanget. Med stor eldig doft, fyllig, smakrik och fruktig smak med tydliga tanniner och fatstruktur låg den mycket närmare röda viner än de rosa. Imponernade, snyggt gjort, uppskattat på provningen men definitivt inte ”a pool side rosé”.

nr 75262 / 157 kr

Vill man hitta bra bordeaux till rimligt pris (Det vill man. HÖR NI DET! Drick mer bordeaux!) så är det ett hett tips att leta efter beteckningen ”Cru Bourgeois” som återfinns på röda viner från den vänstra stranden. Det är den enda officiella klassificeringen av franska viner som faktiskt gäller det enskilda vinet, det vill säga vad som verkligen finns i flaskan. Läs mer här om hur det fungerar.

2010 Château l’Ermitage har en ännu sluten och dov doft som släpper ifrån sig nyanserade toner av lakrits. mörk choklad, svarta vinbär och apelsinzest. Smaken är fyllig, fruktig och rik med ovanligt mjuka och fina tanniner, massor med mörk och nästan lite syltig bärighet samt en hel del sötlakrits. Bra längd och mycket fin balans mellan syror och fruktighet och en lite torr åtstramande känsla precis i avslutet.

Synnerligen snällt prissatt och i en modern generös stil men med klassiska markörer som bör passa den som inte brukar dricka bordeaux men gärna vill prova.

Jag säger det rakt ut: Det är skamligt! Det är skamligt hur sherry som är så karaktärsfullt, intressant, användbart och kommer i så många varianter kan vara så billigt. Höj priset så folk fattar!

Senaste skandalen är att Don Guido Pedro Ximenez 20 Years säljs via beställningssortimentet för löjliga 129 kronor för en halvbutelj. Vi pratar om ett vin med en snittålder på 20 år och med en komplexitet som helt matchar sötman på 400 gram per liter. Njut till kladdkaka, söt eller salt lakrits, ringlad över panna cotta, vaniljglass eller ostkaka eller till riktigt skarpa ostar.  Räcker långe och till många. Öppnad klarar den sig i månader. Beställ nu eller ångra dig för evigt.

Mörkbrun med gröna nyanser och simmig. Stor, intensiv doft av mörk choklad, sirap, russin, muscovadosocker, läder och en flyktig, lite eldig ton med inslag av eukalyptus. Intensivt söt med syrliga toner av torkad frukt, russin, katrinplommon, syrlig espresso, choklad, sojakanderade apelsinskal och en fyllig, fet, simmig och oljig munkänsla som balanseras i av en frisk syra, eldigt och en intensiv, lång och nästan mintig eftersmak. Komplex och magiskt bra.

Säger man ”japanskt vin” är det inte konstigt om man direkt tänker ”sake”. Men 2012 Grace Koshu är faktiskt något så unikt på svenska marknaden som ett japanskt vin framställt på druvor.

Det finns flera vindistrikt i Japan och landets signaturdruva är koshu som uppges funnits på öriket i ett millennium och till sitt DNA är till 90% av samma art som de europeiska sorterna.

Jag skulle ljuga om jag påstod att associationerna inte gick till sake vid mötet med detta vin. Delvis har det väl att göra med förväntningar men säkert lika mycket beroende på att vinet utmejslats för att passa japanska smaklökar  och gastronomi. Precis som sake är vinet mycket ljust åt det vattenklara och doften är också mycket lätt med nyanserade toner av vit persika, smörblommor, citrus och en diskret rökighet med drag åt jästighet. Även smaken är lätt och nyanserad med fina, nästan nätta syror och nyanserad fruktighet av persika, omogen ananas, gult äpple och där den lilla mineraliteten kommer tillbaka i den ganska långa eftersmaken.

En mycket trevlig första bekantskap med japanskt vin. Plocka hem en flaska och prova med sushi, råa ostron helt naturella eller med mild getfärskost med hyvlad mandel och några droppar flytande akaciahonung som sedan hastigt värmts på under grillen i ugnen.

Vad är ett bistrovin? Frågar du mig så är det ett enkelt, mjukt och rättframt vin som man gärna dricker i stora klunkar men som har ryggrad nog att stå emot massor av olika sorters mat. Det är helt enkelt den ärliga typ av vin som serveras ur karaff på var och varannan fransk bistro. Beroende på var man befinner sig geografiskt så varierar vinets ursprung efter vad som produceras lokalt. Eller så borde det vara.

Själv älskar jag den typen av vin. De ger nöjsam njutning, spelar andrafiolen till bordets upplevelser och slinker lätt  ner som socialt smörjmedel. No more. No less.

Plockade upp två sådana viner på det lokala Systembolaget i Simrishamn härom dagen. 2012 Antonin Rodet Coteaux Bourguignons har ett ursprung som jag tidigare inte provat. ”Coteaux Bourguignons” är en beteckning som sedan 2011 ersatt den märkliga benämning ”Bourgogne Grand Ordinaire”. Vi pratar om enkla vita, röda eller rosa viner som kan framställas av samtliga tillåtna druvorter och kan komma från samtliga vingårdar i regionen. Just detta vin består huvudsakligen av druvan gamay och levererar just inte mer än förväntat. Det är ett lätt, något syrligt och kort vin som inte vet om det ska stå på sitt grönstjälkiga eller rödbäriga ben. Men serverat svalt till lite charkuterier eller till vardags till en coq au vin fungerar den alldeles utmärkt.

Det andra vinet köpte jag enbart på grund av etiketten (jo, jag gör så ibland). Precis så ska ett klassiskt franskt vin på bistro se ut i den ultimata världen av rödrutiga dukar, arroganta kypare, ljuvlig mat, ljusblå gauloiserök och känslosamma chansoner.  2012 Les Dauphins Côtes du Rhône Reserve lever tack och lov upp till utanverket och smakar också som det ska med generös bärig doft, typisk sydfransk kryddighet. Riktigt saftig, charmig och med en rustik karaktär, som gjort för enkla, smakrika rätter och långa kvällar vid matbordet.

Sydvästra Frankrike är en veritabel skattkammare av intressanta men ganska okända områden och viner med stor karaktär. Jurançon ligger vid Pyrenéerna mot gränsen till Spanien och levererar läckra vita viner av druvorna petit manseng och gros manseng, trevliga som unga men med bra potential för lagring.

2010 Cami Salié är en riktigt trevlig bekantskap för dryga hundralappen. Motsvarande kvalitet och karaktär från Frankrikes mer kända områden som exempelvis Bordeaux, Bourgogne eller Alsace hade kostat minst det dubbla.

Ganska stor doft med viss komplexitet av nötter, vetebröd, citrus, röda äpplen, konserverade päron, vanilj, cederträ och en lite dammig mineralton. Torr, fyllig, nästan fet och mycket frisk smak som balanserar rik fruktighet av mogen citrus, gula äpplen och ananas, lite honungstoner, tydlig men balanserad fatstruktur och en lång och mycket frisk eftersmak med trevlig mineralitet. Ännu ungt.

Kan jag redan så här i slutet av februari utropa årets vinfynd? Kanske det. Electrico Fino en Rama är nämligen snudd på gratis med tanke på vad man får för 61 ynka kronor.

Det handlar om en fino men inte från Jerez utan från det mindre kända området Montilla-Moriles (om Jerez, sherry och fino kan du läsa här). Det är samma typ av vin men framställs av en annan druva (pedro ximénez) och förstärks inte med druvsprit vilket delvis förklarar det låga priset.

Även om jag är en sherryfanatiker så är det inte utan att jag ofta tycker att vinerna från Montilla-Moriles många gånger är mer komplexa och eleganta än sina mer kända motsvarigheter från Jerez. Jag är ärligt talat smått förälskad i detta sorgligt förbisedda område sedan jag besökte det (och bodegan Toro Albalá) för några år sedan. Dags för en renässans för dessa viner innan samtliga av de återstående bodegorna har slagit igen.

Precis som fino från Jerez så är karaktären lite speciell och tilltalar inte alla, åtminstone inte vid första kontakten. Mognaden under ett aktivt svamptäcke ( i detta fall i hela fem år) ger en jästig och lite skarp doft med toner av mandel, gröna oliver och, i just detta vin, karaktär av omogna tomater. Druvan pedro ximénez verkar också ge ett typiskt drag av hästtagel (eller getragg) som jag tycker ger en extra dimension. Eftersom vinet inte är förstärkt känns det lättare och elegantare i smaken och Electrico är så fantastiskt fruktigt (för en fino) att det upplevs ha en liten sötma även om det är snustorrt. Smakerna av mandel, gula päron, citron, apelsin och lite salmiak avlutas torrt och smakintensivt i en lång, stram eftersmak.

Har du aldrig provat en torr fino så är detta ett perfekt vin med sin inte alltför tuffa karaktär. Här finns dock tillräckligt med spännande upplevelser för den som är ute efter något annorlunda. Köp hem en flaska, kyl den väl och servera till skaldjur, smakrika tapas eller bara salta mandlar och oliver. Själv ska jag köpa hem en låda och ha som stående aperitif i sommar.

Observera! Om vinet inte är mycket ljust gult med lite gröna inslag utan har antagit en mer gyllene nyans så ska du lämna tillbaka det. Vinet är nämligen lagringskänsligt och oxiderar ganska snabbt. Jag hade själv oturen att få en sådan flaska.

Vi är inte bortskämda med ungerska viner i Sverige. Tiden då röda Egri Bikaver var en folkhemsfavorit är långt borta, söt tokajer dricker vi kanske till desserten på bröllop och Systembolaget verkar favorisera de allra billigaste vita vinerna och bedrövligt bubbel. Ungern har så mycket mer att erbjuda och går man till beställningssortimentet så finns det en del att botanisera bland. Från GT Vinimport /Selezione Barbro Guaccero fick jag ett knippe trevliga prover.

Olaszrizling (eller welschriesling/italian riesling) är en udda, grön druva som förekommer i Centraleuropa samt har en särskild plats i mitt hjärta sedan många år. De ger inga stora viner men har ofta en fin ton av äpplen och gråpäron, frisk syra och en nästan tuggig, krispig munkänsla och bra fyllighet när de är som bäst. Det är viner man vill dricka i stora klunkar till smakrik mat. 2012 Pannonhalmi Olaszrizling är inget undantag. Smakrikt, torrt och riktigt trevligt med fina citrussyror, lime, gråpäron, bra koncentration och längd med en tydlig mineralitet. Me like!

Ungern och pinot noir är kanske inte något man brukar koppla ihop, men det finns många bra exempel på lyckade viner av druvan. Däremot ska man inte försöka göra billig pinot noir, det visar sig exempelvis i 2011 IKON Pinot Noir. Vinet är snyggt ljust hallonrött färg men doften är syltig, bränt kryddig med tydlig vaniljton och lite knäckiga toner. Smaken reflekterar doften med en bränd, knäckig, syltig karaktär och här finns också en stälkig ton, en liten bitterhet och tydlig eldighet i den ganska korta smaken. Okej till priset men endimensionellt och mer som en lätt grenache än en pinot noir.

Lite dyrare men ett betydligt bättre exempel är Pannonhalmi Pinot Noir med sin stora, ganska varma och rödbäriga doft med viss komplexitet av örter, kryddighet, ett uns kanel och ett drag av kaffe. Mjukt, friskt, bärigt och nyanserat med smak av jordgubb, hallon, röda äpplen och med tydlig kryddighet från fat och i den långa smaken där det mot slutet kommer ett bränt inslag och en liten udda ton av kaffelikör. Personlig och riktigt bra pinot noir.

Druvan cabernet franc anses av många ge viner av hög kvalitet i Ungern och 2009 IKON Cabernet Franc är ett riktigt bra vin till en spottstyver. Den ännu outvecklade doften som domineras av mörka, lite syltiga bär, kryddighet och sot. Fyllig mycket fruktig smak med silkiga, mogna tanniner, fokuserad mogen bärighet av svarta vinbär, skogshallon, plommon och en liten antydan till tjära och lakrits. Ännu ungt vin med potential. För tankarna både till Loire och högra stranden i Bordeaux där det hade kostat det dubbla.

Söker man vin med mycket karaktär och kvalitet för en liten peng så ska man söka sig till Spanien i allmänhet och Rioja i synnerhet. Detta tål att påpekas igen, särskilt när vi har med en så avskräckande butelj som 2001 Faustino I Gran  Reserva att göra.

Aldrig har väl talesätten ”döm inte hunden efter håren” eller ”döma boken efter omslaget” passat bättre än här. Tar man sig bara bakom den frostade, fejkdammiga buteljen, den pissgula etiketten i frakturstil med rembrandtporträtt och det pråliga guldnätet så döljer sig här ett riktigt fynd.

Många ovana vindrickare grinar kanske lika illa åt den inledande doften som åt förpackningen, den har nämligen en distinkt men flyktig ton av hästtäcke eller stallbacke som inte tilltalar alla. Ser man förbi denna så hittar vi en utvecklad, mogen och komplex doft av läder, vanilj, kryddor, choklad, torkad frukt, friska röda bär och syltiga jordgubbar och körsbär. Det tolv år gamla vinet överraskar med en rik, fyllig smak som är fantastiskt vital med koncentrerad frukt, fina läskande syror, snyggt integrerad ekstruktur. Imponerande balansakt mellan mognad och fräschör och en mycket lång, bred och nyanserad eftersmak. Obegripligt mycket vin för 156 kronor! Häll upp på karaff och göm flaskan.

Finns på nästan alla systembolag. Spring och köp! Om du inte litar på mitt omdöme så kanske ansedda vintidningen Decanter kan övertyga. De utsåg 2001 Faustino I Gran Reserva till ”Wine of the Year 2013”!

I samband med Vinets Dag på Ästad Gård passade jag på att prova lite amerikanska viner ur Terrific Wines sortiment.

Jag är verkligen inget stort fan av druvan zinfandel. Jag tycker oftast vinerna saknar längd, balans och komplexitet och en dominerande eldighet, slapp och syltig frukt samt någon slags ihålighet får mig att hålla mig ifrån dem. Givetvis finns det lysande undantag och 2011 Girard Old Vine Zinfandel är ett av dem. Doften är vad man kan förvänta sig med mogna hallon och björnbär och lite dammig cigarrlåda men smaken är förvånansvärt slank, rödfruktig, frisk och elegant och med en mycket bra längd och ett trevligt, stram avslut. En riktigt trevlig bekantskap!

Liksom zinfandeln kommer 2010 Montelena Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Jag har tidigare skrivit om egendomens mer kända vita vin och dess spännande historia men det är faktiskt cabernet sauvignon som är deras specialitet. Jag älskar kalifornisk cabernet men det här är kanske inte vad man förväntar sig. Charmen med dessa viner är i min bok att de kombinerar stor mörk frukt och kraft med en balanserande struktur. I fallet med Montelena så handlar det mer om elegans, lätthet, friska syror och sval frukt och till och med lite gröna, stjälkiga toner och en avslutande mineralitet. Hade jag fått vinet blint hade jag nog hamnat i Graves i Bordeaux. Njutbart och snyggt vin, lite för ungt idag men 300 kronor är kanske lite i överkant.

Långt längre norrut på den amerikanska västkusten ligger Washington State. Härifrån kommer 2010 HFE Red Mountain Red från Hedges Family Estate (här är Lars Torstenson liksom på Ästad Gård)  som snudd på är en bordeauxblend om man bortser från 10% syrah (för hundra år sedan var man i och för sig inte så nogräknade i Bordeaux och blandade då och då in syrah från södra Frankrike i sina viner för lite fyllighet och kraft). Vinet har en stor mörkfruktig näsa med kryddighet, choklad, ceder,  gräddtoner och vanilj. Fyllig, mycket frisk smak med rik frukt av röda bär, fint polerade tanniner och diskret fatstruktur. Lång, elegant, nyanserad och komplex eftersmak med tydlig mineralitet. Ett riktigt fynd! 2011DLD Cuvee Marcel Dupont Syrah från samma producent har en dov, mörkfruktig och kryddig näsa med toner av blodapelsin och pepparkaka. Fyllig, fokuserat mörkfruktig med fina friska syror, mjuka tanniner och en ganska intensiv kryddighet som med ett nödrop håller sig från att gå över i beska. Lång, stram eftersmak där toner av lakrits poppar upp. En snygg balansakt mellan stram syrah och fruktdriven shiraz.