Jag är inte mycket för drinkar men jag ÄLSKAR pisco sour! Jag innbillar mig att man skulle kunna leva på denna drink om det kniper. Den är så så god att den måste helt enkelt innehålla hela kostcirkeln.

Jag fick smak för denna drink när jag förra året var i Chile. Det lena täta skummet och den intensivt sursöta limesmaken som effektivt döljer alkoholen gör den både ljuvlig och livsfarlig. Nationaldrink i både Chile och Peru där debatten är het om vilket landa som är det verkliga ursprunget. Sant är dock att druvdestillatet pisco tillverkas i bägge länderna och är med sin aromatiska, druviga smak omistlig som bas.

Jag fick ett prov på El Gobernador Pisco från Torres Chile och visste sedan mitt besök där att det var en snyggt destillerad sprit som ger ett utmärkt resultat i drinken. Att flaskan sedan är tokigt retrosnygg gör inte mig någonting.

Så här gör jag en pisco sour till 2-3 personer: Koka en sockerlag på 1,5 dl vatten och 1,5 dl socker och kyl ner. Pressa 4-5 lime och/eller citroner så du får 1,5- 2 dl juice och ställ kallt. I en mixer häller du 8-10 cl iskall pisco, den kylda sockerlagen och juicen samt 6-8 iskuber och en äggvita. Mixa väl så ett fast, tätt skum bildas, cirka 30 sekunder. Servera i höga smala glas, typ champagneglas, och stänk några droppar Angostura eller annan bitter på toppen om du har. Njut!

Efter nästan två veckor i Chile och Argentina och en lååång återresa på över trettio timmar är jag äntligen hemma!

Det blir några timmar i hemmets lugna vrå innan jag tidigt i morgon bitti drar iväg till Sommelierernas dag i Göteborg. Därefter ska de tre sista besöken i Chile också summeras och upp på bloggen. Förhoppningsvis återgår det därefter till det normala med mer vardagligheter och recept.

Tills vidare kan du läsa ikapp om mina äventyr:

Ankomst och Concha y Toro

Sydamerika: Limari och Tabali

Empanada, stekt ris och pisco sour

Emiliana och Casablanca

Quintay och Casablanca

Juver, fjordingar, Odfjell och gammal carignan

Mercado Central och krabbkoma

Överraskande Weinert i Mendoza

Kaiken

Trapiche och whole-bunch-fermentation

Famillia Zuccardi – den milda galenskapen

Cykeltur hos Cono Sur

Miguel Torres Chile och ett mousserande av país

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter denna långa bilfärden från Limari blev det en halv dags ledighet i Santiago. Vad gör man då när man är lite slak av upplevelser och jetlag som inte riktigt vill gå ur kroppen? Säkra kort är bra.

Jag lyckades luska reda på var den där hantverksbyn fanns som jag besökte när jag var i Santiago för över ett decennium sedan. Visste att här fanns bra grejer att ta hem till Kära Hustrun (hittade något fint som inte ska avslöjas här). Ville också återuppleva lugnet och en enkel empanada och en en sval öl i skuggan som senast. Allt var sig likt. Ibland är det trygga och välbekanta helt tillräckligt, även om det är tio år senare och på en annan kontinent.

För kvällens middag blev vi tipsade om ett område som hette Patio Bella Vista där det skulle finnas många trevliga restauranger. När vi kom fram med taxin visade det sig att det var samma kvarter som jag besökte sist och åt drivor av galet bra sashimi. I samma kvarter fick jag också min första negativa upplevelse av det omtalade peruanska köket. Jag har envetet försökt att förstå storheten och själv gjort lyckade försök med ceviche och en rätt på kycklingfärs. Skam den som ger sig! Hittade en restaurang som utgav sig för att servera genuin peruansk mat. När vi satt oss fick jag genast känslan av turistfälla. Beställde på rekommendation något som beskrevs som en peruansk variant på paella med skaldjur, bläckfisk och en massa andra godsaker. Mitt middagssällskap beställde bara en förrätt i form av just en ceviche.  Min rätt kom in och såg lagom munter ut medan cevichen såg ut som en symmfoni av havets frukter plus en kavalkad av olika sorters majs. Min rätt smakade nästan exakt som den billigaste rätten på kinakrogen när jag var ung: stekt ris med räkor, ägg, skinka och kyckling indränkt i soja. Här var det bara mer bäckfisk och skaldjur. Massiv besvikelse. Men jag ger inte upp på grund av lite otur.

Desto större glädje var det att upptäcka att bartendern på vårt lilla hotell var en fena på att skaka ihop en pisco sour. Denna drink som både chilenare och peruaner gör anspråk på som sin baseras på spristsorten pisco som är ett druvdestillat av muscat. Drinken görs på pisco (såklart), lime- eller citronjuice, sockerlag, lite äggvita och några droppar angostura bitter. Smaken är en så där vansinnigt härlig  blandning av sött och surt, med ett krämigt skum på toppen och bara en antydan till bitterhet från den röda accenten som lägger sig som en rodnad under skummet. Det blev två i ljumma kvällen bredvid poolen.

Idag styrs kursen till Casablanca!