Första gången jag stötte på det peruanska köket var när jag besökte Chile för över tio år sedan. Vi blev bjudna till Astrid & Gaston som sades ha lyft fram köket från Peru som ett av de främsta i världen. Vi blev inte särskilt imponerade och fick av andra veta att de inte serverade den genuina maten. Några dagar senare blev vi därför avsläppta i Santiagos lite skummare kvarter och visade till en krog som skulle ha ”the real deal”. Detta visade sig vara en smaklös samling feta, mastiga rätter som alla på olika sätt inkluderade potatis, majs och majonäs. Vi flydde detta kulinariska katastrofområde och hittade istället en sushirestaurang där vi åt drivor av den bästa sashimin jag någonsin smakat.

Ett decennium senare var det alltså dags att försöka sig på peruansk mat igen efter att jag hittat följande recept. Udda ingredienslista men riktigt bra resultat som smakmässigt hamnade någonstans mellan Asien och Mexico. Serverade med krispig sallad, överblivna majstortillas från mina kycklingenchiladas och ugnsbakade körsbärstomater. Nästa gång ska jag addera lite bönor i grytan också.

Recept till 4 personer: Fräs 800 g kycklingfärs i lite matolja tills genomstekt och torrt. Finhacka 2 gula lökar, 5 vitlöksklyftor, 5  jalapeños och blanda ner i färsen tillsammans med 3 tsk spiskummin, 1 tsk malen kryddpeppar, 1 tsk salt och låt fräsa på medelhög värme tills löken börjar mjukna. Blanda ner 4 dl grovhackade rostade och salta jordnötter, 2,5 dl vatten, 1 tärning eller 1,5 msk hönsbuljong, 2,5 dl osötad kondenserad mjölk och 1,5 dl finriven parmesan och låt sjuda upp. Sänk temperaturen, lägg på locket och låt sjuda ihop sakta i en halvtimme. Vid servering strör du över 1 dl grovhackade och urkärnade svarta oliver och 6 hårdkokta ägg skurna i klyftor.

Testa också Lotta Lundgrens asiatiska kycklingfärs.

Följ bloggen på Facebook!

Detta är en variant av klassiska mac ‘n’ cheese med bra stuns och lite vuxen smak. Mäktig, fet och kolhydratstinn kräver den en frisk tomatsallad eller liknande som smak- och näringsmässig motvikt.

För 4 hungriga: Koka 750 g pasta i ordentligt saltat vatten enligt anvisningarna på paketet. Häll av vattnet och sätt tillbaka pasta på spisen på låg värme. Blanda i 1,5 dl grädde, 1,5 dl mjölk, 50 g smör, 1 msk dijonsenap, 1 tsk tabasco, 1 tsk salt, nymalen svartpeppar och 300 g finriven lagrad cheddar (eller annan smakrik ost). Rör runt och låt osten smälta. Blanda i finhackad persilja. Låt sjuda mycket sakta så det hela tjocknar något. Servera genast.

Prova också denna lyxiga och annorlunda variant av macaroni & cheese av Jamie Oliver.

Följ bloggen på Facebook!

Jag gillar verkligen de röda vinerna från Côtes du Rhône. Enkla, generösa, örtiga, smakrika och som gjorda för rustik mat, grillat och att drickas utan eftertanke i stora klunkar i trevligt sällskap. Stilen beskrivs bäst av den den främste av svenska vinskribenter, den sorgligt bortglömde* stilisten Per Wrigstad:

Ett obesvärat rustikt bordsvin utan anspråk på att briljera. Ett vin med svulstig frodighet och yvigt gemyt, nästan lite överdådigt och påfluget med en knusselfri korpulens. Grovväxt, undersätigt, knubbigt och mustigt i smaken men helt respektabelt och alldeles prestigefritt. De unga safterna eggar, och ungt vin skall drickas utan bestyr och konster.

Sådana vintexter skrivs inte idag. Här kommer i alla fall min torra, sakliga smakbeskrivning av ekologiska 2010 Mas Louise. Ett riktigt bra vin i sin stil och prisklass.

Ganska djup blåröd färg. Generös, varm doft av mogna, mörka bär, typiskt kryddig och örtig ton av lavendel, peppar, rosamarin och en liten eldighet. Medelfylligt, friskt och smakrikt med bra fruktighet, mjuka tanniner, mörka, syltiga bär och massor av lakrits och örtig kryddighet. Mjukt, bärigt och charmigt men ändå med bra struktur.

Stor tack till Olle Nordahl som samlat Wrigstads pårlor i boken ”Snacka om vin”.

Följ bloggen på Facebook!

Chicken parmesan eller chicken parmegiano uppfattas i USA som en italiensk rätt men är i själva verket en helamerikansk konstruktion. Fast inspirationen är ju helt klart italiensk med klara kopplingar till piccata milanense. Även om parmesan anges i namnet så ingår alltid mozzarella, har till och med sett recept där man inte har parmesan alls.

För 2 hungriga: Ta 2 kycklingbröst (cirka 400 g), tryck ned med handflatan medan du med en kniv delar bröstbiten horisontalt så du får två tunna skivor. Lägg skivorna en i taget i en plastpåse och banka till dem med en kavel eller kastrull så de blir jämntjocka. Vänd kycklingen i en mjölblandning (2 dl mjöl, 2 tsk salt och rikligt med svartpeppar). Därefter vänder du dem i ett ägg uppvispat med 0,5 dl mjölk, låt äggblandningen rinna av en stund. Sist vänder du i en blandning av 3 dl panko (asiatisk ströbröd) och 2 dl riven parmesan. Låt vila någon minut, vänd hastigt igen i äggsmeten och sist i ost/pankoblandningen. Hetta upp 3 dl majsolja i en traktörpanna eller djup stekpanna (ha ett lock berett om oljan skulle bli överhettad och börja brinna) på medelhög till hög värme. Kolla med ett flarn panko om det börjar fräsa med en gång och ta färg, då är temperaturen bra. Lägg försiktigt ned (akta för stänk) två kycklingbitar och fritera ett par minuter på var sida så den får en djup gyllene färg. Lämna inte oljan obevakad. Ta upp kycklingen och låt rinna av på hushållspapper. Gör likadant med de återstående bitarna. Placera sedan på bakplåtspapper, skiva och fördela en mozzarellaost på kycklingen och skjuts in i ugnen på 200° i ungefär 15 minuter. Under tiden värmer du upp 4-5 dl passata (tomatsås), river ned ett par vitlöksklyftor och precis innan servering klipper du ned rikligt med färsk basilika. Servera kycklingen med såsen och tagliatelle eller min kolhydratsnåla variant*.

*Strimla 1 liten zucchini per person spaghettitunnt med en grönsaksstrimlare eller hyvla tagliatellestrimlor med en potatisskalare. Lägg i ett durkslag och blanda med ett par matskedar salt och låt rinna av i ungefär en halvtimme. Skölj en näve ruccola. Koka upp en stor gryta med vatten. Släng ner den urkramade zucchinin och ruccolan i det kokande vattnet och låt det ligga där i 60 sekunder och slå sedan av vattnet.

Följ bloggen på Facebook!

Som vädret ser ut så känns det rätt att drömma sig till Provence, sol, värme, blånande hav, bouillabaisse och sallad niçoise. Som tröst finns dock buteljerad sol i form av 2011 Domaine de Collavery. En riktigt bra provençalsk rosé till sommarens mat. Snällt prissatt och finns dessutom över hela landet. Nu sätter vi hoppet till ett rejält högtryck!

Blekt, blekt laxrosa färg som en rosé från Provence ska ha. Ganska stor frisk doft av röda äpplen, smultron, lime och ett örtigt och lite gräsigt inslag. Torr, mycket frisk smak med bra fruktighet och nästan lite oljig, fet munkänsla och drag av melon, persika, röda vinbär, citrus och lime. Lång eftermak med liten mineralig stramhet och en liten aptitretande  beska i avslutet.

Följ bloggen på Facebook!

Igår hade jag ärenden till Ystad och passade på att prova Anders Vendels nya satsning i gamla Sandskogens Värdshus.

Den gamla trävillan från förra sekelskiftet är sig lik exteriört men inomhus är det blont, svalt och elegant i en blandning av Norrgavel-estetik, snickarglädje och new england-stil. Dagens lunch serverad vid bordet med bröd, sallad och kaffe med kaka efteråt kostar 100 kronor och serveringen känns igen från Sture inne i Malmö. Vackert upplagd kom en mörbakad ribbestek med overkligt frasig svål, dillmorot, en distinkt sötsyrlig vinägersky och smörigt potatismos. Mycket vällagat och fint komponerat. Faktiskt snäppet bättre än på Sture att döma av detta enda besök. En riktigt fin lunchupplevelse med havet som granne.

Ta en dagstur till Ystad, ät lunch i Sandskogen, fika och ät ett Wienerbröd på Fritidsbaren och avsluta med middag på Brasserie Östergatan.

Nu kan du följa bloggen via Facebook också!

Klicka in och tryck på ”Gilla” så får du blogguppdateringar direkt i ditt facebookflöde. Där ska det hända lite andra grejer också. Kortare uppdateringar, tips, gamla bloggposter som är värda att läsa samt annat som inte passar på bloggen.

Idag är det precis tre år sedan jag postade mitt första inlägg (nej, datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal). Hipphipphurra!

Måste klappa mig själv på axeln och säga att jag är mäkta stolt över att, med några undantag, postat minst ett inlägg om dagen (detta är inlägg 1460). Har kikat igenom en del av dem och de flesta är helt ok, några är riktigt bra och en del är rätt och slätt slentrianmässiga. Nästan imponerad blir jag när jag kollar på alla Carl Butler-recepten som nu är digitaliserade. Jag fnissar lite åt timpanogalenskapen och förundras över hur få kommentarer Julia Childs boeuf bourguignon får trots tiotusentals träffar.

Jag har definitivt inte tröttnat. Jag blir uppmuntrad av alla kommentarer och av att allt oftare i verkliga livet träffa främmande människor som kommer fram och berättar att de följer bloggen, använder recepten och provar vinerna jag rekommenderar. Sådant värmer mer än ni kan ana.

Jag har valt att fira det lilla jubiléet med att ge bloggen ett nytt och uppdaterat utseende. Det ser kanske inte helt hundra ut idag men jag jobbar på det (tack Fredrik för ovärderlig hjälp när jag närmade mig ett sammanbrott i går). Den har sett likadan ut sedan start så det var på tiden.

Jag har uppgraderat på flera andra sätt också. Bland annat är nu adressen till bloggen ohmansmatovin.com. Det klumpiga appendixet wordpress.com är därmed släppt. Jag skulle också registrera ohmansmatovin.se, men då visade det sig att någon annan varit där och hunnit före (Fleet Web Hosting Ltd. och Malin Lundgren är välkomna att höra av sig). Jag registrerade därför ohmansmatochvin.se, öhmansmatochvin.se och öhmansmatovin.se som snart kommer att peka hit.

Tack alla ni som läser, följer, kommenterar, tragglar recept och framförallt ni som pinar er igenom trista provningsanteckningar. Nu kör vi ett år till.

Lunchfyndet på Vendels Sture var inte ett undantag i Malmö. Lunchen på Atmosfär ligger i samma klass med råge.

Restaurang Atmosfär kan med rätta kallas en malmöklassiker. I snart sexton år har här levererats mat- och dryckesupplevelser av klass. Genom alla åren och de varsamma och genomtänkta förändringarna har Henrik Regnér, Sveriges kanske mest sympatiske krögare (sorry alla ni andra), stått vid rodret.

Jag fick prova små portioner av båda varmrätterna då jag inte kunde bestämma mig för vilken som lät godast. Kummel på krossad nypotatis, vitvinssås och primörmorötter samt sida av rapsgris med ugnsbakade tomater, lök och en frisk tomatsås. Bägge rätterna var omsorgsfullt tillagade och presenterade och visade rena, klara, tydliga och distinkta smaker som bara sjöng i munnen. Riktigt, riktigt bra för löjliga 95 kronor. Då får du också en liten soppa samt Atmosfärs klassiska focaccia som hängt med sen starten. Den sista utposten mot surdegsinvasionen?

Det kom ett brev med lite kryddprover från münchmedia. Mest spännande var en liten påse med långpeppar.

Jag har hört talas om denna pepparsort men aldrig tidigare stött på den. Tydligen kom den till Europa från Asien och Indien under medeltiden och var väldigt uppskattad och dyrbar. Den glömdes sedan bort till förmån för vanlig peppar. Används i indisk matlagning och i curryblandningar.

Jag har ett vagt minne av att den använts till att krydda brännvin och/eller gin. Verkar inte helt långsökt då den har en spännande aromatisk doft som påminner om anis och lakrits och har diskreta toner av läder, rök och spiskummin. Mycket intressant. Ska jag  krydda midsommarsnapsen med den eller har någon ett annat bra förslag på användning?