Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Det är en deprimerande syn som möter en i det italienska utbudet på Systembolaget. Det mesta är russinbemängd ripasso, governo, appassimneto och amarone eller varianter och karikatyrer med mer eller mindre renommésnyltande namn. Alternativt är det vildavästernpastischer där druvan primitivo får mannekänga som zinfandel.

Därför är det befriande när man provar en klassisk matvänlig italienare. 2013 Borgogno Langhe Rosso kommer från en pålitlig gammal producent i Piemonte och är en blandning av druvorna barbera, merlot, freisa och dolcetto som på traditionellt sätt lagras på stora ekfat av slavonsk ek. Resultatet är ett friskt, saftigt, bärigt, mjukt och inbjudande vin med bra längd, massor med sura körsbär, blå plommon och ett balanserat inslag av ek som skänker rätt mängd struktur och kryddig komplexitet. Ett sorglöst, lättdrucket, njutbart vin som gjort för den där arketypiska italienska familjemiddagen under olivträden där alla generationer möts över massor med mat och rödvinsfläckiga dukar.

Busenkelt recept som passar bra när det står en dammig burk med surkål i skafferiet, det är kampanj på rimmat fläsk och man har tyskt besök.

(4 personer)
1 burk surkål (400 g)
1 gul lök
6 potatisar
8 skivor rimmat stekfläsk
1/2 tsk kummin
1/2 tsk svartpeppar
smör

Hacka löken ganska fint och skala och skär potatisn i tjocka skivor. Fräs löken på medelvärme ett par minuter så att den mjuknar lite. Slå på surkålen och de mortlade kryddorna och blanda runt. Ta av från värmen. Lägg potatisen ovanpå kålen och bred sist ut fläskskivorna på toppen. Slå på 2 dl vatten, lägg på locket och sjud på låg värme i minst 45 minuter.

Jag dubblade receptet eftersom en standardburk med surkål idag är på 800 g. Jag sköljde också surkålen och lät den rinna av samt bytte ut hälften av vattnet mot vitt vin. Jättetrevlig och smakrik rätt om man drar på lite extra med kryddorna. Gillar man surkål och fläsk så är detta en given klassiker.

Här hittar du alla recept från hela Carl Butler-projektet.

Idag var temat på skolan Bourgogne och Chablis. Mycket trevliga viner men något stod ut lite extra.

”Petit Chablis” är den lägsta klassificeringen i Chablis och brukar i allmänhet vara lätta, mycket friska och ganska enkla viner utan vare sig djup eller komplexitet. Helt okey och fräscht till lite skaldjur men lättglömt. Men om det är en riktigt bra producent som Jean-Marc Brocard så kan det ibland lyfta.

2014 Petit Chablis Sainte Claire sticker verkligen ut med sin tydligt rökiga mineralkaraktär, doft av mogen citrus och smak med hög, klart klingande syra som balanseras av ren, fokuserad citrusfrukt och mycket långa smak. Elegant, välbalanserad, omisskännligen en chablis och mycket välgjord. Det mest intressanta var att vi kunde jämföra med samma vin från 2001! Vi pratar om en petit chablis med 14 år på nacken. Det är en ålder som kan vara respektingivande även för en chablis grand cru till ett fyra gånger så högt pris. Vinet var moget, smörigt, komplext och dominerat av gula frukter och popcorn i doften. Smaken var fortfarande mycket frisk med en bred och lång smak. Ett moget vin med full vigör men kanske med avsaknad av lite fokus och koncentration. Mycket imponerande.

Stark köprekommendation på årgång 2014! För 119 kronor får du en riktigt bra chablis som kan sparas i många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helgen har ägnats åt att prova nya spännande spanska viner. Under en masterclass med temat ”Spain Underground” har Cruz Liljegren guidat oss igenom de ny gryende trenderna bland spanska viner. Mycket spännande och många bra men kanske framför allt många oväntade viner.

Mest oväntat var hur mycket bra viner det är på gång från La Mancha. Detta pinade område på den spanska högplatån har mest varit källan till många billiga, enkla viner i lite kokt stil eller lite oxiderade viner i vaniljdoftande ekkostym av gammaldags dammigt snitt. Största överraskningen var nog 2014 Hello World! Prieto Picudo från bodegan Finca la Estacada.

Här har vi ett vin som är modernt på så många plan. Namnet och etiketten skiljer sig från den vanliga normen i området och Spanien och själva förpackningen är helt ny i landet. Flaskan och korken (konceptet kallas Helix) kommer från korktillverkaren Amorim och är en kombination av pressad naturkork ock skruvkork. Flaskan öppnas och återförsluts med en enkel vridning. Sedan har man valt en lokal druva, prieto picudo, med lågt anseende och lyft fram den istället för att blanda in internationella sorter. Druvorna har sedan jästs på ett sätt där både alkoholjäsning och malolaktisk jäsning (där äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra) sker samtidigt. Det innebär att vinet är konsumtionsfärdigt i princip direkt. Detta innebär att man bevara fruktigheten i vinet. Dessutom använder man sig av ekchips vid jäsningen, inte för att ge ekaromer utan för att fixera färgen i vinet.

Det där blev ganska tekniskt, men hur smakar vinet? Fruktigt, bärigt, lätt kryddigt och med en läskande, saftig, slank och svalt rödfruktig känsla. Okomplicerat, personligt, rent, ärligt och med en mjuk och lite tuggig struktur. Riktigt bra och härligt tilltalande. Ett perfekt bistrovin för okomplicerad njutning. Vad kostar det då? På plats i Spanien säljs det i butik för 2.70€!!! Det betyder att om det skulle hamna på Systembolaget så skulle prislappen kunna bli obegripligt låga 65 kronor, kanske lägre beroende på volym. Producenten har ingen svensk importör så här finns möjligheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fantastiskt att bo på Österlen – mitt i Äppelriket! Vart man kommer står det ett litet bord eller lådor med olika äppelsorter och en burk där man kan lägga betalningen. Även om man inte bor nära odlingarna så kan man nu köpa årets skörd av svenska äpplen. Det är en rekordstor skörd och kvaliteten är mycket hög.

Det produceras äpplen i sådan mängd att vi borde kunna vara självförsörjande och med undantag för någon månad i slutet på sommaren så finns det svenska äpplen året runt. Det är snudd på kriminellt att köpa importerade äpplen när det finns svenska att tillgå. Det uppenbara skälet är att svenska äpplen smakar bättre och den underbara doften är en bonus. Jämför att dofta på svenska och importerade och svenska äpplen nästa gång du är i affären. Dessutom har svenska äpplen tunnare skal (det gör dem lite känsligare) vilket innebär att till de flesta rätter behöver du inte skala dem, skalet liksom smälter bort. På samma sätt slipper du den där tuggiga skalmassan som som liksom växer i munnen när du äter ett oskalat importäpple. Svenska äpplen är dessutom mycket sparsamt besprutade och närproducerade med allt vad det innebär av insparade transporter. Enda skälet till att välja importerat är om man är väldigt ytlig och vill ha stora och snygga äpplen med högblankt skal.

När nu svenska äpplen finns i överflöd i både butiker och trädgårdar är det en mänsklig och medborgerlig plikt att ta dem tillvara. Därför sträcker jag ut en hjälpande hand i form av mina bästa äppelrecept.

Carl Butlers äppelfläsk

Klassisk Tarte Tartin

Äpplekakemuffin

Lyxig äppelkaka

Rika riddare

Fattiga äppelkakan

Skånsk äppelkaka i muffinform

Skånsk äppelpannacotta

Busgod äppelkaka

Enkel äppelkaka

Världens godaste äppelsmulpaj enligt Myllymäki

Carl Butlers äppelflan till många

Jamie Olivers Yorkshire Apple Pudding

Upptäckte av en slump att detta recept inte fanns här på bloggen utan endast på ”Gubbröra” som var (är) min blogg på Taffel.se. Kul att se att denna forna portal-storhet i bloggosfären nu får en omstart. Kanske får jag också det för det var kul att se så mycket roligare recept jag skrev då. Lova att prova detta recept.

En liten, elegant och smakrik lite ärtsoppa som blir jättefin som en liten förrätt. Det märks inte att den är fånigt lättlagad. Den milda ärtsmaken fick en mustig baston som kontrasterade fint mot det syrliga och beska i apelsinyoghurten och hettan från pepparn. Osten och skinkan förstärkte umamin och gav välbehövlig konsistenskontrast. Servera med ett litet glas fino. Vinet i soppan ska koka med för att hinna lyfta smakerna och samtidigt tappa sin egna lite vassa karaktär. Om du vill ha en riktigt trevlig smakbrytning med ett flyktigt sting i näsan och härliga jästtoner så skvätter du i en centiliter av sherryn direkt i tallriken. Sådant gillar en hardcore-sherry-aficionado som jag.

• 4 skivor lufttorkad skinka
• 7 1/2 dl vatten
• 1 dl finosherry
• 2 poddar, tärningar eller motsvarande av grönsaksbuljong
• 500 g frysta gröna ärter
• 1 msk pressad citron
• manchego- eller parmesanost
• nymald svartpeppar
• cayennepeppar
• Apelsinyoghurt:
• 2 dl turkisk yoghurt (10%)
• rivet skal av 1apelsin

1. Riv apelsinskalet och blanda med 2 dl yoghurt.
2. Lägg skinkskivorna på bakplåtspapper och rosta i ugn i 5-10 minuter i 225°C tills de blir knapriga som chips.
3. Koka upp vatten, sherry och buljong.
4. Släng i ärtorna, låt koka upp och sjuda i några minuter.
5. Mixa tills du får en helt slät soppa. Klicka i någon matsked yoghurt, en matsked citronsaft och eventuellt lite apelsinsaft. Dofta i lite cayenne och dra några tag med pepparkvarnen. Mixa igen.
6. Häll upp i små soppskålar, klicka i apelsinyoghurten, strö över lite ost toppa med lite skalrasp och släng skinkchipset lite nonchalant vid sidan.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag använder jag bloggen till helt oförblommerad reklam.

Kära Hustrun driver, som trogna följare känner till, tre stycken nätbutiker där hon säljer leksaker, retrodesign samt vintillbehör. Det kommer knappast som någon chock om jag avslöjar att det är jag som står för urvalet av produkter till den sistnämnda. Det är en liten utmaning att hitta bra och vettiga grejer. Särskilt kul är det när jag hittar något med en pedagogisk vinkling, utbildare som jag är. Vinkartorna som är både pedagogiska och snygga är vi särskilt glada över. Ett bra tag har vi letat efter ett komplement till dem.

På skolan hänger två inramade och lätt blekta affischer som många elever frågat efter. Det är vinets färger och aromer presenterade i vinglas. Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med utgivaren utan resultat. Jag har också snokat upp snyggt designade varianter från Sydamerika men utan att få någon respons. Därför blev jag jätteglad när jag hittade två affischer från ett tjeckiskt förlag som svarade snabbt och levererade prompt.

Affischen med aromer är den bästa av sitt slag jag har stött på. Dofterna är grupperade efter typ och snyggt illustrerade. Dessutom finns de vanligaste defekterna representerade, något jag inte sett på tidigare. Färgpostern är enklare i sitt upplägg med fotografiskt återgivna nyanser av vin och liksom aromerna är samtliga beskrivningar återgivna på flera språk.

Årets julklapp till den vinintresserade?