…men det är bara just och jämnt.

Det har gått nästa två veckor sedan den senaste bloggposten. Det har aldrig tidigare hänt i bloggens snart femåriga historia.

Anledningen är ovanligt mycket jobb, planering inför öppnandet av vårt kafé i Blå Huset och kanske främst beroende på en ovanligt seg influensa. Hoppas återkomma med lite recept och vintips snart.

Jag säger det rakt ut: Det är skamligt! Det är skamligt hur sherry som är så karaktärsfullt, intressant, användbart och kommer i så många varianter kan vara så billigt. Höj priset så folk fattar!

Senaste skandalen är att Don Guido Pedro Ximenez 20 Years säljs via beställningssortimentet för löjliga 129 kronor för en halvbutelj. Vi pratar om ett vin med en snittålder på 20 år och med en komplexitet som helt matchar sötman på 400 gram per liter. Njut till kladdkaka, söt eller salt lakrits, ringlad över panna cotta, vaniljglass eller ostkaka eller till riktigt skarpa ostar.  Räcker långe och till många. Öppnad klarar den sig i månader. Beställ nu eller ångra dig för evigt.

Mörkbrun med gröna nyanser och simmig. Stor, intensiv doft av mörk choklad, sirap, russin, muscovadosocker, läder och en flyktig, lite eldig ton med inslag av eukalyptus. Intensivt söt med syrliga toner av torkad frukt, russin, katrinplommon, syrlig espresso, choklad, sojakanderade apelsinskal och en fyllig, fet, simmig och oljig munkänsla som balanseras i av en frisk syra, eldigt och en intensiv, lång och nästan mintig eftersmak. Komplex och magiskt bra.

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Ett lite annorlunda recept från Carl Butler med inspiration från kinakrogen. Calle rekommenderade en wokpanna för tillagningen och låg därmed med sin kokbok från 1991 mitt i dåtidens trendfåra; 1990 utsågs nämligen wokpannan till årets julklapp.

1 pkt frysta kycklingbröst (Jag tog 400 g färska)
1 liten purjolök
1 liten grön paprika
1 liten röd paprika
200 g champinjoner
2 vitlöksklyftor
1 äggvita
1,5 msk maizena
0,5 dl torr sherry eller vitt vin
1 dl hönsbuljong (jag tog 0,5 msk fond från flaska till 1 dl vatten)
1,5 msk kinesisk soja
2 tsk sambal oelek (indonesisk chilipasta)
0,5 dl olja
salt

Skär de skinnfria kycklingbrösten (eller ta lårfiléer) och skär i centimerstora bitar. Vispa ihop äggvitan med 0,5 msk maizena och 0,5 tsk salt och vänd runt bitarna i blandningen (eller hoppa över detta moment, se nedan). Skär bort det grova, gröna på purjon och skär det vita i centimeterstora bitar. Skär paprikan i bitar ungefär dubbelt så stora som kycklingen. Finhacka vitlöken och skiva champinjonerna. Vispa ihop sambal oelek och 1 msk maizena med buljongen, sojan och sherryn/vinet. Sätt wokpannan (eller en stor stekpanna) på hög värme och låt oljan bli riktigt het innan du slänger ned kycklinbitarna. Woka/stek kycklingen i drygt 2 minuter. Ner med grönsakerna och stek ytterligare 2 minuter under omrörning. Sist ska svampen i och fräsa med i 1 minut. Häll slutligen i såsblandningen och låt puttra några minuter tills såsen tjocknar. Servera genast med ris.

Oj så gott! Smakade kinakrog fast fräschare. Krispiga grönsaker och precis lagom hetta. Skippa gärna momentet med att doppa kycklingen i äggvita och maizena; det brände bara fast i pannan och jag vet ärligt talat inte vad det skulle tillföra.

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Namnet på detta recept kommer ifrån att Butler här hämtade inspiration från gulasch. Redan från början var jag skeptisk till detta recept och läser ni min utvärdering längst ned så förstår ni att jag hellre rekommenderar Butlers egen gulasch eller ännu hellre Ilonas fantastiska version.

1 nötstek på drygt 1 kg
2 gula lökar
1 grön paprika
1 gul paprika
1 röd paprika
2 vitlöksklyftor
2 msk tomatpuré
skalet av en halv citron
1 msk paprikapulver
0,5 tsk kummin
1 tsk mejram
5 dl svag buljong
smör
salt
svartpeppar från kvarn

Hacka lök och paprika ganska fint, finhacka vitlöken och stöt kumminen. Skala av det gula på på citronen med potatisskalare. Fräs löken i en gryta med smör på medelvärme utan att den tar färg. Blanda ner paprikan och fräs ytterligare någon minut. Rör ned tomatpuré, vitlök, kummin, mejram, citronskalet och 0,5 tsk salt och några rejäla tag med pepparkvarnen. Slå på buljongen och låt sjuda i ungefär 15 minuter. Bryn steken i smör på ganska hög värme så den får en fin stekyta runt om. Lägg ner steken i paprikaröran, stick i en köttermometer och låt sjuda tills klar (70° för rosa, 75° för helt genomstekt). Ta upp steken och håll varm i aluminiumfolie medan du kokar ihop såsen till önskad mustighet. Smaka av med salt och peppar. Servera med potatismos och gärna saltgurka.

Det här blev inte särskilt bra. Steken blev lite seg och själva såsen saknade det djup och den smakrikedom man förväntar sig av ett ”ungerskt” recept. Skar ner steken i småbitar, lät den puttra ytterligare en timme i såsen. Det blev bättre, men slösa inte tid på detta recept utan gör något av de föreslagna recepten ovan..

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Någon som minns ”Naturens Under”? Det var en dryck som togs fram i början på 1980-talet när mejerierna ville förädla den osäljbara vasslen. Man blandade den med juice av ananas, passionsfrukt och apelsin. Jag minns den som ett lyxigt inslag under långa söndagsfrukostar med frallor, räkost på tub, kokt ägg och en tjock morgontidning.

Annorlunda, exotiskt, sött, syrligt och mjölkigt på samma gång. Så minns jag den och kan nästan återkalla smaken. Förpackningen var också läcker och kändes ny och fräsch. Den användes också till drinkar om jag inte minns fel. Efter att den försvunnit ur mejerikylarna dök det upp en drink med samma namn där man blandade Licor 43, apelsinjuice och mjölk. Smakade inte helt olikt.

Någon annan som minns denna saknade dryck?

Jag har varje år rekommenderat olika bubblande viner till nyår; champagne, cava, crémant med mera. I år kommer jag att inskränka mig till ett enda vin. Alternativen får ni söka på annat håll.

Jag har tidigare skrivit om begåvade Clotilde Davenne och hennes viner. Hennes chablis och vita bourgogne har blivit mångas favoriter i sin rena, fruktiga, balanserade och ändå strama stil. Vinernas karaktär är en kombination av det svalare klimatet, kalkrik jord, noggrant druvurval och kanske framför allt Clotildes minimalistiska vinmakarstil.

Hennes Brut Extra Crémant de Bourgogne är inget undantag. Som sig bör är en crémant de bourgogne tillverkad enligt den traditionella metoden, som i champagne, och av chardonnay och pinot noir. Det lite ovanliga är att detta är en zero dosage, det vill säga att man inte har sötat upp den efter jäsning vilket är det vanligaste sättet. Champagner och crémant brukar bli mycket torra och strama utan dosage men så icke här. Clotildes crémant är förvisso snustorr och har en stram mineralkaraktär men det balanseras av en riktigt fint fokuserad frukt som domineras av gula frukter, äpple och mogen citrus. Här finns också en liten fetma och en aning brödighet i den långa eftersmaken.

Definitivt ett fynd och ett bra mycket bättre vin än de flesta billigare chamapagnerna. Ett bättre vin och en sparad hundralapp. Ingen tvekan om saken.

Kolla in mina tips om hur du serverar champagne och mousserande vin.

Igår hittade jag 2012 David Nieuwoudt Ghost Corner Sauvignon Blanc bland nyheterna på Systembolaget. När jag provade årgång 2011 på plats i Sydafrika så blev det en av favoriterna. Återseendet blev ingen besvikelse. Snygg balans mellan stramhet i syrorna, mineralitet och fokuserad frukt. Den örtiga och rika doften låg precis i den nyanserade zonen mellan en blyg sancerre och en bullrig nyazeeländare.

Blev lite nostalgisk och läste igenom bloggposterna från sydafrikaresan och blev riktigt sugen på en kryddig bobotie. Men eftersom jag hade massor av potatismos över sedan gårdagen så improviserade jag ihop en variant som i formen liknade en sheperds pie. Kryddigare och mustigare än mitt tidigare försök och riktigt gott!

Blöt upp 0,5 dl russin i 2 msk äppelcidervinäger. Blöt upp 3 msk ströbröd i 1 dl mjölk och 1 ägg. Blanda ut cirka 800 g potatismos med 2 ägg, en skvätt mjölk och 0,5 dl hyvlad mandel. Hacka 2 gula lökar och 2 vitlöksklyftor i lite smör tills löken mjuknat något och strö då över 2 msk curry (gärna ”Durban Curry”) och fräs ytterligare någon minut. Vänd ner och fräs 500 g lammfärs (eller nötfärs. Undvik ”gasad” som smakar illa och försök få tag på butiksmald)  i tills den är torr och genomstekt. Sänk värmen och blanda ner de uppblötta russinen,  0,5 dl hyvlad mandel, 1 dl mangochutney, 8 grovhackade torkade aprikoser, 1 msk spiskummin, 0,5 tsk mald nejlika, 12 stötta kryddpepparkor, 1 tsk kanel, 1 msk torkade korianderblad och 1 tsk salt och låt fräsa några minuter. Ta av stekpannan från värmen, riv en bit färsk ingefära och pressa ned saften i röran. Rör ned ströbrödgeggan. Har du stekt i en ugnssäker panna sätter du in den i ugnen på 180° i en kvart, annars lägger du över allt i en ugnsform. Ta ut pannan och bred ut potatismoset, strö över mer hyvlad mandel och dekorera med lagerblad och och pensla med smält smör. Grädda ytterligare 30 minuter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästa vecka flyttar vi in på riktigt i Blå Huset. Kära Hustruns butik är på plats, nya färger har kommit upp på några väggar, golv har målats och brister har upptäckts (inser sakta men obarmhärtigt hur det är att vara husägare). Men allt är det där oviktigt. Mitt nya, stora kök är nämligen på väg att ta form.

Det mesta fanns redan och var hyggligt fräscht och en vedeldad kamin var en stor bonus. Men den ultraslöa keramikhällen har bytts ut mot induktionshäll och galvaniserade hyllor har monterats för att ge plats åt redskap och råvaror. Efter vistelsen i Frankrike i somras var det ett omistligt krav att jag skulle ha ett stort rustikt bord som arbetsyta. Jag ändrade mig dock snabbt när vi fick syn på denna skapelse på en auktion. En helt galet charmig arbets- och förvaringsbänk i rostfritt på hjul och med utrymme för klassiska Reda-burkar (de som finns kvar är i sliten plast och ska bytas mot glas). Som en liten köksrobot med släktskap till R2D2.

Har aldrig sett något liknande förut. Är det någon som vet vad den egentligen är avsedd för?

När vi spenderade tre veckor i södra Frankrike och firade midsommar utan akvavit återupptäckte jag en gammal bortglömd bekant: picpoul de pinet.

Druvorna till detta torra vita vin växer inom synhåll från ostronbankarna i vid medelhavskusten. Om närheten till molluskernas hemvist har något att göra med att vinet passar så bra att njuta till dem låter jag vara osagt. Att vinets friska syra kombinerad med en nästan fet fruktighet och mineralton gör det är däremot sant.

Bäst är att vinerna håller en jämn kvalitet och är mycket överkomliga i pris. Aldrig stora viner viner men mycket läskande och lätta att kombinera med  fisk och skaldjur. Det är inte bara jag som återupptäckt vinerna, även på vinlistorna i New York och London är det allmänt förekommande. 2012 Ormarine Picpoul de Pinet är ett jättebra exempel, ligger på beställningssortimentet och kostar bara 89 kronor. Köp hem ett gäng ostron och testa!

Idag provades på sommelierutbildningen en riktig kalifornisk klassiker: 2010 Chateau Montelena Chardonnay.

Det var detta vin som vid den legendariska provningen ”The Judgement of Paris” slog inte bara fem andra kaliforniska chardonnayer utan även klassiska storheter från Bourgogne. Det mest fantastiska är att det var Jim Barrets andra årgång och från druvor han köpt för att hålla sig sysselsatt medan han väntade på att kunna göra en cabernet sauvignon från sina nyplanterade stockar.

Historien, i en romantiserad version, berättas i den charmiga filmen ”Bottle Shock” (med den fåniga svenska titeln ”Gyllene druvor från Montelen”). Rekommenderas om man gillar vin och lättsamma filmer. Beställ gärna vinet i god tid och planera en skön filmkväll.

Ljust gul med litet grönt stick. Stor doft av gula frukter, päron, ananas, vita blommor, ett doft av vanilj och ett litet stalligt inslag som ger komplexitet. Torr, ganska fyllig smak med fokuserad frukt, mycket friska och läckra syror, lime, citronzest, mycket fin och diskret fatstruktur, lång eftersmak med gul fruktighet och en avslutande kritig mineralitet. Elegant, välbalanserat vin med potential för många års utveckling på flaskan.