Hyllning till Butler med vidbrända fingrar och kapsejsade desserter
Dagen efter. Tom i huvudet. Trött i alla delar av kroppen. Men nöjd.
Så kan man sammanfatta läget efter mitt gästspel med Carl Butler-tema i köket på Bakfickan i Borrby. Efter veckor av planering, inköpslistor, vinbeställning, hopskramlande av porslin, sökande efter mogen avocado och bokningar var det så premiär för mig i restaurangkök. Två fullsatta kvällar, totalt 64 betalande gäster, aptitretare och sex olika rätter. Har aldrig lagat så mycket mat, så många rätter samtidigt och till betalande gäster. Varför fick jag för mig att göra det här?
I torsdags kväll började jag inrätta mig i det sparsamt utrustade köket och tidigt i fredagsmorse kavlade jag upp ärmarna och motade bort paniken i ett hörn; Var är alla varor? Det här har jag inte beställt! Här finns ju inte grytor så det räcker! Vad ska jag börja med? Bara åtta timmar till gästerna kommer!!!
Som tur var fick jag handräckning på eftermiddagen men det var ändå ett tidsmässigt och logistiskt kaos och ”lunchen” bestod av två smörade skivor formfranska. Några gånger snuddade jag vid tanken att bara smita ut köksingången. Extra nervöst var det då jag visste att vid ett av borden skulle fyra av Carl Butlers släktingar sitta. Med minsta möjliga marginal blev allt klart tills gästerna började strömma till.
Förrätterna började levereras ut och sorlet i matsalen steg. Allt flöt på bra i högt tempo och när varmrätterna var ute var det dags att sätta desserterna. Chokladmoussen visste jag var lite platt och inte alls den molnlika skapelse den var tänkt som, men créme caramellen hade gått på rätt temperatur i exakt 60 minuter som utprovat. Trodde jag. När jag stjälpte upp den första ur sin form säckade den ihop i en grynig, tjock äggplätt. Nybörjarmiss att inte dubbelkolla innan. Inget att göra. Bara att snygga till tallrikarna så gott det gick, köra ut dem till gästerna och förbanna ugnen som inte visade rätt temperatur. Turligt nog var de flesta så mätta efter de skånska portionerna att de tog desserthaveriet med jämnmod. Alla var glada, ingen grät. Butlerfamiljen sken som solar.
Själv var jag trots den trista finalen nöjd och mycket trött med en värkande kropp. Kan ju inte säga att jag är van att stå på fötterna i tolv timmar utan paus. Det var ett tag sedan jag sprang på kroggolvet.
Lördagen var en annan femma. Började förbereda först vid lunch. Vis av skada startade jag med desserterna som blev helt perfekta! Kändes nästan som rutin i köket och jag var klar en timma innan dörrarna skulle öppnas och kunde ägna mig åt finlir och att dubbelkolla att allt var på sin rätta plats. I början gick det så smidigt att vi vissa stunder stod med armarna i kors i köket. Eftersom servicen hade haft lite longörer dagen innan så hade jag bett att de skulle försöka snabba på. Det fick jag äta upp. Plötsligt skulle alla ha sina varmrätter samtidigt och jag stekte på ryggbiffarna så smöret stänkte. Mitt i alltihop bränner jag fingertopparna! DJÄVULSKT ONT! Ringer Kära Hustrun som springer över med smärtstillande kräm och drar på mig en plasthandske medan jag vänder biffar. Kvällens enda missöde om man inte räknar att jag var tvungen att göra en av de fantastiska ryggbiffarna well done.
De lyckade desserterna gick ut till gästerna 45 minuter tidigare än på fredagen. Jag pratade med en gäst om fadäsen kvällen innan. Han berättade då att han besökt Butlers krog många gånger. En av de sista tillfällena innan den stängde satt de och åt just crème caramel som var precis så där gryning och äggig. De uttryckte sitt missnöje ljudligt. Vad de inte visste var att Carl Butler själv satt vid bordet bakom dem och han muttrade ”Man kan inte lyckas varje gång”. Jag tror jag ska ha det som mitt motto.
Jobbigt, roligt, lärorikt och lite stärkande för självförtroendet. Kommer jag att göra något liknande igen? Kanske. Har i alla fall fått en förnyad respekt för kockar (även om jag alltid hyst respekt för dem med stora vassa knivar) och undrar samtidigt hur det är möjlig att gå upp vikt när man jobbar i kök. Idag blir det nog hämtpizza.
