Fyndade kantareller på min loppisrunda i lördags. Jodå. Man kan hitta ätliga saker på loppis. De fick göra sällskap med en påse gnocchi jag köpte på Lidl. Du gör förstås din egen gnocchi, men är man bekväm som jag så är Lidls variant riktig vardagslyx. Fin, fluffig konsistens med tuggighet och en smak som jag hittar någonstans mellan pitepalt och småländska kroppkakor.

Låt en halv finhackad lök mjukna i stekpannan i massor av smör och 1,5 tsk rosmarin. Släng ner 5 dl kantareller som du rivit till lagom stora bitar. Fräs till de tappat vätska och börjar ta lite färg. Slå på 0,5 dl apelsinjuice (har du en apelsin så river du ner lite av skalet också)  från enoch 2 dl vispgrädde. Låt puttra tills grädden tjockar  till sig. Dra rejäla tag med svartpepparkvarnen, riv ner parmesanost, smaka av med salt och pytsa i mer grädde om det behövs.

Koka upp rejält med vatten och snåla inte med saltet. I med gnocchin. Efter ett par minuter flyter de små godingarna upp till ytan och då är det klart. Häll av vattnet men spara litet av det stärkelserika och salta kokvattnet (ställ alltid en kopp i durkslaget så glömmer du inte). Vänd ner gnocchin i såsen, späd eventuellt med lite av vattnet och rör ned lite persilja för ögonlyst.

Oj så långt mellan inläggen och recepten har verkligen varit sällsynta. Men nu blir det ändring!

När sommaren plötsligt kom som en prematur ejak…hm…explosion efter den kalla och blöta ”våren” så for sparrisarna i trädgården upp som bångstyriga puberte…ja låt oss säga att de dök upp snabbt. Hög tid att ta hand om primörerna. Det blev en ljuvligt försommargrön fiskrätt som var så god att, som en kollega brukade säga, det ”kn*llade i munnen”.

Ansa bort det allra träigaste på ett knippe grön sparris (om du inte får tag på färsk svensk så ta mycket hellre fryst än den influgna från Peru och andra fjärran platser). Skär av de späda knopparna och de mjällare delarna av stjälken och lägg åt sidan. Skär de övriga delarna av stjälkarna i små bitar. Lägg 300-400 g torskfilé (gärna torskrygg) i en vid panna och slå på 2 dl torrt vitt vin, 3 dl vatten och smula över en fiskbuljongtårning. Låt sjuda under lock tills fisken knappt är genomkokt. Ta upp fisken, lägg i en form och täck med folie. Koka ihop kokspadet tills det smakar distinkt salt. Lägg i sparrisknoppar och de späda stjälkarna , koka i några minuter och ta sedan upp dem med en hålslev. Släng nu i den övriga sparrisen och koka tills mjuka. Häll i 2 dl frysta gröna ärtor och koka ytterligare ett par minuter. Mixa slätt tillsammans med 2 dl créme fraîche och värm snabbt upp igen. Smaka av med några stänk tabasco (eller annan chilisås), svartpeppar och salt. Slå såsen över fisken, dekorera med sparrisknopparna. Servera med smörigt luftigt potatismos eller med nypotatis.

Härom veckan var jag i London på en fyradagars sake-utbildning (ja den japanska risbrygden) och hann även med att avverka ett antal måltider på asiatiskt tema. Inspirerad av detta och med en skvätt överbliven sake hemma lyckades jag få ihop den här rätten.

Rafute är ett välkänt  japanskt långkok som finns i många varianter. Inte helt olikt kinesiskt ”crispy pork” om man karamelliserar fläsket som jag gjorde. Mycket enkelt att göra särskilt om man har en ”slow cooker”, annars kör man fläsket i en gryta på låg temperatur (90-100°) i ugnen 4-5 timmar.

Rör ihop 3 dl sake (eller drygt halva mängden mirin), 1,5 dl soja och 1,5 dl muscovadosocker. Häll i slow-cookern. Lägg ner 1 kg hel fläsksida (färsk, ej rimmad) med svål. Lägg också ner ett litet knippe salladslök och en ingefära (stor som ett ägg) tunt skivad. Fyll på med vatten så att det knappt täcker fläsket. Sätt på ”low” och ställ in på 12 timmar. Låt därefter svalna och dra av svålen. Skär försiktigt (fläsket vill gärna ramla isär) stora kuber. I en stekpanna på strax över medelhög värme häller du lite av kokspadet och lägger ner fläskkuberna och steker tills de fått djup färg runt och sockret karamelliserats. Var inte rädd för att låta det bli lite bränt.

Resultatet ett magiskt mört fläsk med djup, mild smak. Jag ville ha en lite kryddig sås så jag vispade ihop lika delar ljus soja, sweet chili-sås, en skvätt risvinäger och lite hoisinsås. Blev mycket bra. Servera med lite krispiga grönsaker.

Ett av de mest klickade och lästa inläggen på senare tid är denna gamla postning om att ta vara på räkskal (det ska givetvis inte vara ”gamla räkskal” men  rubriken blev bättre så). Det blir en fantastiskt god räksoppa. Idag var jag sugen på asiatiska smaker och gjorde en variant som blev mycket lyckad.

Skala och hacka en gul lök, en stor morot, en stjälk blekselleri och fräs i lite smör tills löken börjar mjukna. Klicka i 2 msk tomatpuré och vänd ner 1-2 skivade vitlöksklyftor och låt fräsa med några minuter. Vänd ner skalrenset från 600-700 g räkor (frysta eller färska, spara räkorna till soppan om de inte ska vara till något annat) och fräs ytterligare några minuter. Slå på 8 dl vatten, 3 msk  kinesisk chinkiang vinäger (eller vanlig vinäger), 3 msk thailändsk fisksås, saften av 1,5 citron och en fiskbuljongtärning. Låt sjuda i en halvtimme under lock och sila sedan av buljongen.

Riv en färsk ingefära stor som en medelstor potatis och pressa ned saften i soppan. Vispa ned en burk kokosmjölk i den sjudande buljongen, smaka eventuellt av med lite mer citron och blanda i sriracha chilisås eller annan chili efter smak och låt sjuda vidare i 5 minuter. Red eventuellt av om du tycker den är tunn. Vid servering kan du vända ner kokta äggnudlar, låta tärningar av vit fast fisk sjuda med några minuter eller toppa med färska räkor. Eller alltihop.

Bland recepten i ”Carl Butlers Receptklubb” hittade jag detta på chili con carne. Vad som idag räknas som svensk husmanskost snabbt ihopsvängd med köttfärs, vita bönor och burkmajs hanterade Carl Butler på ett mer genuint sätt.

I hans version är det ett långkok på nedskuret helt kött och serverat med en variant av refried beans samt kokt ris och sallad. I ett Sverige där fredagstacosen och Santa Marias färdiga kryddblandningar låg tjugo år i framtiden så framstår detta än idag som the real deal. Dock anges i receptet ”kummin” vilket i mexikansk mat är lite märkligt. Det är en vanlig förväxling med ”spiskummin”. Jag har i receptet lagt till spiskummin så man själv kan välja vilken version man vill göra. Själv tog jag både och. Jag ville få med lite av Calles original med kummintonen. Fick lägga band på mig för att inte blanda i mer chili, kakao, mole och annat gott.

Chili con carne

(6 personer)
1 kg nötkött (ex högrev)
4 vitlöksklyftor
3 lagerblad
2 msk tomatpuré
1 gul lök
4 msk chilipulver
0,5 msk oregano
1 tsk kummin (1 msk spiskummin. Min anmärkning)
salt
smör

Skär köttet i cirka 1 cm stora bitar och hacka lök och vitlök ganska fint. I en stor tjockbottnad gryta smälter du en rejäl klick smör på hög värme och slänger i köttet i omgångar så att det blir väl brynt men inte kokt. Sänk värmen, blanda ner löken och blanda runt tills den mjuknar. Rör ned tomatpuré, alla kryddorna, 2 tsk salt och så mycket vatten att det precis täcker köttet. På med locket och in i ugn på 175°-200° i knappt 2 timmar. Du kan också sjuda på spisen på svag värme.

Mexikanska bönor

500 g bruna bönor 
1 gul lök
2 vitlöksklyftor
0,5 tsk kummin (1 msk spiskummin. Min anmärkning)
2 msk chilipulver
1 tsk timjan
1 lagerblad
3 dl buljong
salt & peppar

Blötlägg bönorna över natten eller minst 7-8 timmar. Hacka lök och vitlök ganska fint. Slå av blötläggningsvatten, lägg bönorna i en gryta och slå på så mycket vatten att det står ett par centimeter över bönorna. I med löken och 2 tsk salt. Koka upp och låt sjuda sakta i drygt en timme. Under tiden rör du ihop en jämn smet av 2 msk smör, 1 msk vetemjöl, 0,5 tsk kummin (eller 1 msk spiskummin) och 2 msk chilipulver. Slå vattnet av bönorna och häll tillbaka dem i grytan. Rör ned kryddsmeten samt timjan och lagerblad samt buljongen. Sjud sakta 45 minuter på spisen eller ställ in i ugnen tillsammans med chilin.

Både chilin och bönorna blev riktigt mustiga och bra med fin chilismak. Riktigt bra grund för att jobba med kryddningen. Förhållandet bönor och chili var till bönornas fördel så jag hade ökat på chilin med 50%. Bra mat att laga mycket av.

Här hittar du alla recept från hela Carl Butler-projektet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter helgerna är pizza det perfekta sättet att göra sig av med diverse rester i kylskåpet. Hittade en påse med med deg för surdegspizza på Ica och dessutom var jag lite inspirerad av den franska pizzavarianten flammkuche eller tarte flambé. Så blev det som det blev. Mycket bra, smakrik och matig. Vill du ha en elegantare och friskare typ av ”vit” pizza så måste du testa ”The Verve Pizza”.

Gör din favoritpizzadeg eller köp färdig (surdegspizzan i påse var riktigt bra). Täck degen med en riven boll buffelmozzarella och lika mycket smulad getsotrulle. Toppa med fint skivad gul lök, skivad kall kokt potatis, lufttorkad skinka och lite väl mogna små tomater. Dra några rejäla tag med pepparkvarnen, ringla över olivolja och grädda i cirka 20 minuter på 220°.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Här har jag sammanställt  och redigerat tre olika bloggposter där jag testade olika typer av sherry i matlagning. Blir lite mer överskådligt så här.

I massor av recept ingår ”sherry” som ingrediens, men nästan aldrig nämns vilken typ av sherry som ska användas. Det är mycket märkligt då det finns många olika stilar på sherry som i princip är helt olika drycker. Spelar det verkligen någon roll vilken sherry man använder? Ja det får vi väl ta reda på. Smakpanelen bestod av er ödmjuke matbloggare och Kära Hustrun som inte gillar sherry.

För mina experiment valde jag ut de tre huvudtyperna av sherry; fino, amontillado och oloroso. För att göra testet så giltigt som möjligt valde jag karaktärstypisk sherry från en och samma producent och i samma prisnivå. Samtliga var torra, vilket är att föredra i matlagning.

• Fino. En lätt, ljus, torr sherry med tydliga jästtoner och karaktär av mandel, gröna äpplen och gröna oliver. Fino lagras konstant under ett jästtäcke (flor) vilket skyddar vinet från oxidation och ger stor karaktär av jästen.
• Amontillado. Ljust bärnstensfärgad, torr, medelfyllig sherry med karaktär av läder och nötter och viss jästighet. Amontillado startar som en fino och fortsätter sedan lagringen utan jästtäcke vilket ger vinet en tydlig oxidation.
• Oloroso. En mörkt bärnstensfärgad, medelfyllig och torr sherry med tydlig oxidationston, eldighet och karaktär av torkad frukt. Oloroson utsätts från start och under många år för syrets inverkan och blir därför kraftigt oxiderat och koncentrerat.

Sherry som lagrats under flor (fino och amontillado) anses innehålla ämnen som fungerar som smakförstärkare.

Jag testade dem mot tomatsoppa, svampsoppa samt oxbuljong som vardera delades upp  i fyra lika stora portioner om 3 dl och tillsatte 1 msk av de olika sherrytyperna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok.

Tomatsoppa

• Soppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan var denna mycket smakrikare med tydligare tomatsmak och en markant örtighet. Den jästiga finokaraktären slog igenom ganska mycket.
• Soppa med amontillado. Sherrykaraktären dominerade över tomaten med en ton av nytt läder och ett litet drag av kemilåda. Inte särskilt trevligt.
• Soppa med oloroso. Soppan fick en djup, balanserad och smakrik karaktär. Däremot dämpades tomatsmaken vilket kanske är tråkigt om man vill ha tomatsoppa.

Slutsats: Finosherry lyfter karaktären och smaken på råvaran (tomat) medan oloroso kompletterar med sin egen karaktär. Båda förhöjer upplevelsen av soppan medan amontilladon försämrade den.

Svampsoppa

• Svampsoppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan kändes soppan nu mindre salt, fylligare och mer balanserad med mer framträdande svampsmak.
• Svampsoppa med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherryton som slog igenom.
• Svampsoppa med oloroso. Soppan blev fyllig, mustig och rik i smaken, svampsmaken kom till sin rätt och den oxiderade tonen från sherryn la sig snyggt i bakgrunden.

Slutsats: Finosherry lyfter även här karaktären och smaken på råvaran (svamp) och gör rätten mer balanserad. Oloroson är i särklass här när den både lyfter smaken, fördjupar och kompletterar den,. Amontilladon fungerar bättre här än till tomatsoppan.

Oxbuljong

• Buljong med fino. Buljongen fick en något högre och rikare smak med tydlig jäst- och mandelton.
• Buljong med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherry-/läderton som slog igenom något.
• Buljong med oloroso. Smaken blev djupare, mörkare och bredare och fick nästan en svamplik ton.

Slutsats av experiment 3: Som i tidigare tester förstärker finon redan befintliga smaker. Amontilladon bidrar med en karaktär som kanske inte tilltalar alla. Oloroson ger en mycket smakrik och fyllig buljong med egen karaktär.

Slutlig sammanfattning av sherryexperimenten:

Det är stor skillnad i resultat beroende på vilken sherry man använder. Om ett recept endast anger ”sherry” är det därför viktigt att försöka föreställa sig effekten man vill uppnå samt tänka på vad det är för en rätt.

• Fino förstärker och höjer befintliga smaker och balanserar. Bidrar med ganska lite egen karaktär.
• Amontillado har liknande effekt som fino men verkar ha en tendens att bidra med mycket oxidationstoner och även en lite stickig/kemisk ton. Nu ska sägas att det finns ett ganska stort stilspektra inom gruppen amontillado.
• Oloroso bidrar i första hand med sin egen djupa, fylliga och oxiderade ton av torkad frukt. Ger bredd och djup åt anrättningen.

Till lättare, ljusa soppor, såser och andra rätter där man vill framhäva en råvara (grönsaker, fisk) rekommenderar jag därför fino. Till mörka såser, svamp, långkok och rätter där det redan finns ett visst smakdjup skulle jag välja oloroso. Amontillado känns som ett överflödigt val. Har du amontillado hemma, visst, men ska du köpa sherry till matlagningen är det bättre med bara fino och oloroso. Den sistnämnda kan man utan problem köpa en helbutelj av och ha stående vid spisen. Den klarar sig i månader. Fino (eller manzanilla) köps i halvflaskor, förvaras i kylen och ska konsumeras inom en vecka efter öppnandet.

Om man inte har sherry hemma då? Oloroso kan ersättas med torr madeira som har en liknande karaktär men som har högre syra. Man kan INTE ersätta sherry med rött portvin däremot kan tawny port fungera som alternativ till oloroso, men tänk på att sötman är högre. Fino kan ersättas med torrt vitt vin.

Glöm inte att sherry är gott till maten också.

Mina tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner är populära så här års. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen och lämnar tre dessertförslag till samma vin. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stora delar landet så de ska vara hyfsat lätta att få tag på. Vill du göra något krångligt och dyrt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.

Skaldjur hör till och frysta räkor blir både billigt och gott i 

En sorts avocadolös räkröra 

som smakar smaskens med eleganta, snusstorra 

2013 Privat Brut Nature Reserva

Varmrätten är klassiskt fransk, görs på grytkött, sköter sig självt och blir en mustig 

Boeuf bourguignon 

som njuts med italienska 

2013 Borgogno Langhe Rosso 

Middagen avslutas med en 

Pannkakor, glass och PX 

eller bara vaniljglass med hyvlad mandel som du ringlar över med 

Don Guido Pedro Ximenez 20 Years

som räcker till 8-10 personer och också smakar fantastiskt till en 

Julia Childs choklad- & mandelkaka

Busenkelt recept som passar bra när det står en dammig burk med surkål i skafferiet, det är kampanj på rimmat fläsk och man har tyskt besök.

(4 personer)
1 burk surkål (400 g)
1 gul lök
6 potatisar
8 skivor rimmat stekfläsk
1/2 tsk kummin
1/2 tsk svartpeppar
smör

Hacka löken ganska fint och skala och skär potatisn i tjocka skivor. Fräs löken på medelvärme ett par minuter så att den mjuknar lite. Slå på surkålen och de mortlade kryddorna och blanda runt. Ta av från värmen. Lägg potatisen ovanpå kålen och bred sist ut fläskskivorna på toppen. Slå på 2 dl vatten, lägg på locket och sjud på låg värme i minst 45 minuter.

Jag dubblade receptet eftersom en standardburk med surkål idag är på 800 g. Jag sköljde också surkålen och lät den rinna av samt bytte ut hälften av vattnet mot vitt vin. Jättetrevlig och smakrik rätt om man drar på lite extra med kryddorna. Gillar man surkål och fläsk så är detta en given klassiker.

Här hittar du alla recept från hela Carl Butler-projektet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det är fantastiskt att bo på Österlen – mitt i Äppelriket! Vart man kommer står det ett litet bord eller lådor med olika äppelsorter och en burk där man kan lägga betalningen. Även om man inte bor nära odlingarna så kan man nu köpa årets skörd av svenska äpplen. Det är en rekordstor skörd och kvaliteten är mycket hög.

Det produceras äpplen i sådan mängd att vi borde kunna vara självförsörjande och med undantag för någon månad i slutet på sommaren så finns det svenska äpplen året runt. Det är snudd på kriminellt att köpa importerade äpplen när det finns svenska att tillgå. Det uppenbara skälet är att svenska äpplen smakar bättre och den underbara doften är en bonus. Jämför att dofta på svenska och importerade och svenska äpplen nästa gång du är i affären. Dessutom har svenska äpplen tunnare skal (det gör dem lite känsligare) vilket innebär att till de flesta rätter behöver du inte skala dem, skalet liksom smälter bort. På samma sätt slipper du den där tuggiga skalmassan som som liksom växer i munnen när du äter ett oskalat importäpple. Svenska äpplen är dessutom mycket sparsamt besprutade och närproducerade med allt vad det innebär av insparade transporter. Enda skälet till att välja importerat är om man är väldigt ytlig och vill ha stora och snygga äpplen med högblankt skal.

När nu svenska äpplen finns i överflöd i både butiker och trädgårdar är det en mänsklig och medborgerlig plikt att ta dem tillvara. Därför sträcker jag ut en hjälpande hand i form av mina bästa äppelrecept.

Carl Butlers äppelfläsk

Klassisk Tarte Tartin

Äpplekakemuffin

Lyxig äppelkaka

Rika riddare

Fattiga äppelkakan

Skånsk äppelkaka i muffinform

Skånsk äppelpannacotta

Busgod äppelkaka

Enkel äppelkaka

Världens godaste äppelsmulpaj enligt Myllymäki

Carl Butlers äppelflan till många

Jamie Olivers Yorkshire Apple Pudding